kreativitet - konst. stavelser. vardagssocker. (inspiration färger glädjeämnen geometri tankesnurr)

~

(nu ska alla bloglovin-följare ha blivit flyttade till den nya bloggen om allt gått som det ska. om allt inte har gått som det ska kanske någon får upp det här inlägget på sin bloglovin-feed, och i så fall är det nog bäst om du byter själv)
 
kom med till:
 
http://afrantzien.wordpress.com

Flytten

Hit flyttar jag:
 
http://afrantzien.wordpress.com
 
http://afrantzien.wordpress.com
 
http://afrantzien.wordpress.com
 
http://afrantzien.wordpress.com
 
http://afrantzien.wordpress.com
 
(nu tror jag inte att någon missar. som sagt, glöm inte att ändra länkar till den här bloggen till den nya, ni som följer den här bloggen på bloglovin' kommer inom kort vara flyttade till den nya och ni som inte följer mig, men som vill följa den nya kan göra det här)
 
PUSS

Hej.

Det blev en bloggpaus som varade längre än jag trodde. I dryga tre månader. Insåg nog hur skönt det var att släppa de bekräftelsebehov som tyvärr är lätta att bygga upp inom sig när man visar upp sig själv och det man gör på en blogg och får fina ord i respons. Plötsligt stod jag där och var nästan beroende av att få de där orden om att det jag gör är bra, för jag hade litat så på det att jag börjat strunta mer och mer i vad jag själv tycker. Det hade inte gått hela vägen till blindheten för mig, men det var dit jag var på väg och det var därför jag tog en paus.
 
På grund av det, och på grund av att jag tröttnade på hur ensidig bilden jag visade av mig själv var. Allt jag visat här på bloggen är jag. Jag skulle kunnat visa flera, totalt annorlunda, bilder av mig själv och ändå varit sann om vem jag är. Men det blir så lätt att det är det fina som visas. Den fina interiören, men inte dammråttorna i hörnen, de på mig smickrande fotografierna utvalda bland tio gånger fler osmickrande. Det här är ett fenomen som är väldigt vanligt i bloggar (som jag skrivit om tidigare) men som jag tyvärr inte tror leder till så mycket gott. Självklart inspirerar bloggar som visar ett perfekt liv i ett perfekt boende med perfekt utseende och perfekta vanor, men mer än det inspirerar skapar det ett ideal som ingen kan leva upp till men som många kan må dåligt utav. 
 
 
Jag har aldrig velat bidra till det här idealet. Ändå, tror jag, är det det jag har gjort. Man kan ju inte visa upp allt om sig själv på en blogg, det är vi alla för komplexa för - och få är det väl som skulle vilja visa upp allt. Men det är viktigt att de urval vi gör ger en mer allsidig bild av ett liv som är så mångfacetterat. Jag ska försöka bli bättre på det här. Det är mycket att leva upp till, men något jag vill sträva efter eftersom jag inte vill bli av med den kontakt jag får med så många fina människor som jag aldrig skulle få utan bloggen. Men eftersom den här bloggen (som jag haft i tre år) är så ingrävd i det där idealet tror jag det blir svårt att fortsätta skriva här utan att halka tillbaka i samma bana igen.
 
Därför, bästa ni, flyttar jag till ett nytt hem i internetrymden. Det blir nog lite mindre om mitt liv och lite mer fokus på det jag målar eller tillverkar. I den mån jag hinner måla/tillverka, vill säga, allt har varit lite mycket den här hösten.
 
Jag kommer länka den nya adressen i ett inlägg snart, och jag kommer fixa så att alla som följer den här bloggen på bloglovin' flyttas över till den nya. Glöm inte att ändra adressen i länklistor osv och jag hoppas
väldigt
väldigt
mycket att ni följer med.
 
Vi ses där.

Hur magiska kan vi bli?

Har glömt bort att visa att jag har gjort om den här bilden eftersom jag aldrig var helt nöjd med något mer än personen. Det blev något som liknar ett hav med sjögräs, eller kanske gyllene frön som gror i de solglimtar som lyckas tränga sig igenom det solida och mörka vattnet.
 
 
Eftersom bilden är inramad så reflekteras det i glaset när jag försöker ta en bild, men ja.
 

Dans i moln

 
Idag lyssnar jag på Hot Chip och Emil Jensen, broderar en defekt bergskedja på en gammal tröja och dansar bland molnen.
 
 
(Ser lite lagom skate-ig ut.) Tröjan var en gammal ful polotröja som jag hittade i en skänk bort-påse. Klippte av polokragen och broderade spretiga stygn.
 
 
 
(Någon som vet hur man kan få GIF-bilder att fungera på blogg.se? Puss)

Det allseende


Vår verkstad är full av saker och väldigt väldigt stökig, där finns det mesta fast det inte är alltid man hittar det man söker, och där luktar det underbart. Jag hittade en metallbit.

och en stor metallsax (som senare visade sig vara en häcksax)


Jag klippte ut något som liknade en ögonform. Slipade kanterna och putsade med tvättsvamp


och målade en vit grund med akrylfärg.


Medan jag väntade på att färgen skulle torka gjorde jag handrörelser med månfaser ritade på handleden.


Sedan målade jag en pupill och en iris med akrylfärg och guldlack och limmade på glitter. Jag målade ett avslutande lager med slutfernissa, gjorde två hål med en håltång och fäste en kedja.


Nu har jag ett allseende öga runt halsen.


Och jag behöver inte längre några egna.


We listened to it twice 'cause the DJ was asleep

Jag vet inte vart tiden tog vägen fast den var precis här och överallt. Orden försvann och det mesta är för abstrakt för att skriva om. Vill inte ge bilder som visar en felaktig bild men vill heller inte lämna ut allt, ville inte tappa balansen och tappade istället det jag balanserade på. Mitt liv har varit så fullt de senaste veckorna, av intryck och händelser och människor och glädje och melankoli och jag försökte skriva några rader men strök över allt tre gånger. Men det har varit bra, det allra mesta.
 
Lite kort kan man väl beskriva det såhär, och med emmabodafestivalen och dans och sena nätter som blir morgon och bestämma sig för att det inte är någon idé att gå och lägga sig för vi ska ändå upp snart igen. Och det var 15 timmar enkel väg med tåg, och det var musik rakt in i hjärnsystemet och genvägen till hjärtat, och det var att krama någon jag aldrig träffat innan men som det ändå kändes som att jag alltid känt. Det var iskalla nätter, och en vecka senare (tiotalsmil söderut) varma nätter. 
 
(Och allting slutade väldigt bra men det var inte så det var / Äcklad varje dag, jag vill dra härifrån, esc ctrl+alt+del)

Jag sov på en våg

 
Jag sov på en våg
Våga vara rädd
I am a baby (in my own universe)
Vaggvisa
 
[spotify]

Lördag

Cyklar i solen och gör blad i guld av bladguld.
 

Hela världen är så skev.

(01:21)
 
Lyssnar på Falla hårt landa mjukt,
 
 
 
målar porträtt av en person som bara finns i mitt huvud, tänker på människor som (som tur är) finns även utanför.
 
Torsdag och snart juli.
 
 
/Jag blev kär i obehag, gick till sängs med nederlag men vaknade upp med morgondag/

Keep the streets empty for me

 

Frukost

Jag är ganska extremt tråkig vad gäller frukostar. Bröd med marmelad eller ost eller både (eller med keso och avokado, salt och peppar om jag ska lyxa till det) och te/oboy/juice till det. Det är sällan jag bryter från den vanan. Av den anledningen lägger jag aldrig upp bilder på min frukost. Det finns ju andra som äter mer nytänkande och därför är bättre på att inspirera inspirationslösa frukosterare. Men för några veckor sedan, när kylskåpet hemma stod tomt och jag tog en morgontur till affären gjorde jag en lite annorlunda frukost.
 
Såhär: keso, skivad banan, kiwi, frusna hallon och blåbär som bara tinats lite och mosats till samt passionsfrukt i en frukosttallrik. Ät. Men eftersom jag först i efterhand visste att det var en frukost värd att dela med sig av fick jag inga förebilder. Bara efterbild.
 

I've got a perfect body, 'cause my eyelashes catch my sweat

Idag lyssnar jag på M. Ward och Sonic Youth och målar en person som blivit trollbunden ganska så bokstavligt talat.
 
 
Det blev en bild med måtten 50x70 och en rosmarin-gren sticker fram uppe i vänster hörn. Den är dock inte målad utan råkade bara hamna där när jag fotograferade.

Ville mest säga


Ett konstgrepp

Karin, med bloggen Karins konstgrepp, och hennes katt Baronen (som numera flyttat hemifrån) var ett så fint par att jag var tvungen att måla av dem.
 
 
(Om ni vill läsa nåt bra, roligt, smart och bättre bäst kan ni läsa hennes blogg.)

~

Hultsfred var fantastiskt och
träden lyser som guld och det glittrade så brutalt på stora vågor och
musiken går in och vrider om och jag har äntligen fått tid att måla och har även ätit årets första solvarma persika från mammas odlingar och jag har sommarlov
och är så fruktansvärt glad.
 
 
 
Har nog mycket att skriva om men får inte riktigt ner orden och dessutom fotograferar jag mest analogt så bilder kan jag inte heller visa för tillfället. Ville mest säga att allt känns så lätt som det gjorde på sommarloven när man var åtta. Jag tog och raderade ett och ett halvt års arkiv här på bloggen och känner mig flera ton lättare. Jag sparade dock alla inlägg på en privat blogg, så de är inte helt borta, och alla kommentarer jag fått mellan juli 2009 och december 2010 sparades ner i ett 45 sidor långt dokument. Jag tänker att det kan bli läsning för ledsna dagar, alla era fina ord.
 
 
 
Och några frågade om den där dokumentären som jag nämnde. Tyvärr har jag glömt bort dens namn. Istället kan jag tipsa om en annan, ganska fantastisk dokumentär: Wasteland. Om en konstnär som väljer att göra porträtt föreställande människor som jobbar på en gigantisk sopstation i Brasilien. Porträtten är uppbyggda av sopor från samma ställe. Men framförallt handlar dokumentärer om dessa människor och deras öden och drömmar och det var fantastiskt att de överhuvudtaget står upp efter de slag de har fått av livet. Se den om ni vill gripas.
 
Bild 1 & 2

(Några faktum)

Det är något lugnande med regnljud. Blundar och lyssnar och blir varm.

Nu är alla mina saker ihoppackade i lådor. För när jag kommer hem från festivaldagar åker jag till mina föräldrar för att bo där hela sommaren.

Det är fint att ha en gatlykta precis utanför fönstret. För att den lyser så varmt mot en djupblå skymningshimmel, för att man ser snön virvla i skenet när det snöar och regnet falla när det regnar.

Om ni höll med mig i det här inlägget, kanske ni även håller med om det här och gör ni det är det bra om ni skriver på uppropet.

I övermorgon åker jag till Hultsfredsfestivalen. Det blir så himla bra tror jag. Ska dansa till The XX och lyssna på Anna Ternheim och sådär.

Ikväll äter jag vaniljyoghurt och kollar på en dokumentär om vad som hände med några 70-talshippies drömmar.


Vad gör ni ikväll/idag?

En hyllning till er som känner er berörda

Efter att ha läst otaliga facebook-uppdateringar, blogginlägg och tidningsartiklar som på ett eller annat sätt nästan enbart behandlar människans alla negativa sidor, vill jag fokusera på något annat. Fokusera på alla de otroligt kloka, starka, fina människor som finns. Och eftersom mina ord aldrig kommer beskriva dess fantastisk-het använder jag två låtar av två artister som själva borde ta åt sig av sina hyllningar. Så här. En hyllning till er som känner er berörda.

SÄKERT! - RIOT

När jag ser dig ser jag eld i dig
Du som kan förändra allt
Du har idéer, planer tror allt går om man vill
Samlar, demonstrerar

Du som låser upp bojor för hur man borde va
Tänker framåt och tittar i jorden, välkomnar alla
Står på barrikaden, tvåtusentalssuffragett
Rosa Parks sa aldrig att det ska va lätt

När du kommer och brinner säger de: "Skriv ett förslag
Om två år och några månader kan du få svar"
När det är du som borde leda oss
Det är ni som borde leda oss
Led mig fel om ni vill men under min livstid
Kan jag nån gång bli ledd av nån som tror på nånting

När jag ser dig ser jag hur jag var
Innan för många hade förklarat hur det fungerar


EMIL JENSEN - INTE VACKRAST I VÄRLDEN

Ni som vet att en mur bara är en bro på högkant
Och det som är som det är inte måste vara konstant.

Ni som hör rop på hjälp när ingen annan hör det.
Gör det ni gör men aldrig får nåt för det.
Låter ni blir finns ingen annan där som gör det.

Ni som går dit ni går utan att nån annan styr er.
Ni som får era sår utan att ni blir martyrer.
Ni som drömmer men aldrig blundar för det som händer,
glömmer era fiender men aldrig vänner.
Gör det med hjälp av människor ni inte känner.

Ni är inte vackrast i världen,
världen är vackrast i er.
Och det är inte i era ögon,
det är i vad ni ser.

Ni som skrattar er till det sjukt seriösa.
Ni som får folk att undra om ni borde få gå lösa.
Ni som alltid gör fel och aldrig är perfekta,
spelar inga spel och skiter i det korrekta.
Ni som vågar vara snea och defekta.

Ni är inte vackrast i världen,
världen är vackrast i er.
Och det är inte i era ögon,
det är i vad ni ser.

Åh, hur ni lyckas inspirera.
Får mig att vilja orka mera.
Utan att jag känner mig sämre, eller måste prestera.
Åh, hur ni lyckas exhaltera.
FÅr mig att orka vilja mera.
Det hörs på era röster.
Det lyser igenom när man ser er.

Så ni är vackrast i världen. Världen är vackrast i er.
Och jag ser det i era ögon. Där ser jag vad ni ser.

Frida











(Bilderna är länkade)

Om det inte finns himmel, Fredrik, varför föddes man snäll? Det här är mina armbågar, Fredrik, jag ska vässa dom ikväll.

Går sönder av stressen och drunknar i Säkert!'s bottenlösa texter. Liksom:



och


Wake up, little sparrow, your friends flew south many months ago

Idag rev jag ut små lappar ur ett kolegieblock på vilka jag skrev namn, la lapparna i en hatt och drog vinnaren i utlottningen av valfri affisch/valfria vykort.

Grattis till Malin som kammade hem vinsten. Titta i din mail-brevlåda!

Elva frågor till

Minns ni att jag för ett litet tag fick 11 frågor att svara på. Nu har fina Agnes ställt 11 till. Och eftersom jag kom på att jag helt glömt bort att en medföljande regel till de här frågorna var att ställa 11 nya frågor till nya personer och jag inte gjorde det efter de 11 första, tar jag och ställer dem här istället. Så, 11 svar och 11 nya frågor:

Välj en av dina favoritartister som yngre och berätta om denna.

Min musiksmak har förändrats ganska totalt sedan jag gick på mellanstadiet, men två artister som jag gillade redan då och fortfarande gillar är The Knife och Kent. The Knife var under kanske fyran-femman-sexan ett favoritband, fast lite i smyg för det var inte riktigt den musiken som mina klasskamrater lyssnade på. Hemma hade jag deras album Silent Shout på bränd cd-skiva som jag älskade. Ett exempel på lite sämre musiksmak var att jag vid sju års ålder älskade Sarek som var med i melodifestivalen och sjöng Genom eld och vatten. Ni vet dem i dem coola djurmönstrade klänningarna?

 

Finaste kärlekshistorien du har varit med om/hört om?

I vintras var jag på en föreläsning av en indier som i sitt hemland hade träffat en kvinna från Borås och blivit kär och när hon åkt tillbaka saknade han henne så mycket att han cyklade till Göteborg för att hitta henne. Fem månader tog det. Själva historien känns väl lite små-cheesy och lite för filmisk men det finns flera faktorer som gör historien så fin. (1) Mannen var kastlös i den hinduistiska tron och kvinnan var adelskvinna i Sverige. Det borde vara en självklarhet att kunna bli kär över klassgränser men tyvärr är det allt för ofta hinder sätts upp för detta (då framförallt i länder med mer markanta klasskillnader än här). (2) Det faktum att man kan älska någon så mycket att man bokstavligt talat skulle kunna cykla miljontals mil för att få vara med den gör mig varm och trygg.

 

Vad har du för relation till dina föräldrar?

Den är fin. Vi pratar inte om allt, men jag vet att de finns där att prata med om vad som helst om jag vill. De stöttar mig och hjälper mig att utvecklas men ger mig aldrig prestationsångest.

 

Vad är det finaste du vet?

När personer ärligt och rent älskar något, vad som helst. Och att se hur människor med åldern oftast blir tryggare och tryggare i sig själva.

 

Vad vill du just nu göra mest av allt innan du dör?

Rädda världen. Eller, om jag ska vara en aning mer realistisk; inspirera folk att rädda världen i mitt ställe. Sedan lägga mig till rätta och titta på en molnfri stjärnhimmel medan jag liksom… dör.

 

Beskriv en av dina närmsta vänner.

(Det är svårt att välja vem av flera närmsta vänner, men jag hoppas ni andra som vet vilka ni är inte känner er borträknade). Men ja. Vanni är ärlig och rak, stark som bara den och står på sig i lägen där jag inte vet om jag själv skulle kunna göra det. Hon är som ett retsamt syskon men mest är hon trygg och ger varma kramar.

 

Vem/vad inspirerar dig?

Min mamma för att hon verkligen satsat på att få ha sitt måleri som huvudsyssla även om det inte alltid gett jättemycket pengar, för att hon är godheten själv och för att hon har upptäckt så mycket av världen. Min pappa för att han är stark och klok och kämpar för den politik han tror på, för att han lever som han lär och för att även han har upptäckt så mycket av världen. Min syster för att hon är så ärlig och för att hon utvecklas i samma riktningar som jag också hoppas på att utvecklas i. Frida Kahlo för att hennes självporträtt slår så hårt att det gör ont i en, för att hon kunde samla så mycket känslor i en enda målning och för att hennes klädstil var otrolig. Liv Strömqvist för att hon ser sanningen i samhället och systemen.

 

Var smiter du iväg när du vill vara ensam?

När jag befinner mig i staden, där jag bor i min lägenhet, smiter jag till havet. Helst ska det blåsa och så sitter jag bara där och låter tankarna vandra med vågorna. När jag är på ön, hos mina föräldrar, tar jag roddbåten och ror ut och låter båten driva.

 

Vilket är ditt finaste barndomsminne?

Svårt, så himla svårt. Några av de största glädjestunderna var väl de gångerna när farmor skulle komma från Stockholm och hälsa på och vi städade förväntansfullt undan ute i huset på gården där hon brukade bo och sprang och plockade blommor och ställde på bordet där. Och när hon kom fick man en kram som man drunknade i och pussla världskarte-pussel och lära sig olika blomsorter.

 

Hur mår du?

Jag mår ganska bra. Är stressad men glad. Min sommar lär bli fantastisk.

 

Vad spenderar du mest pengar på en vanlig månad?

Eftersom jag bor ensam går väl mycket åt till mat, men annars är det nog second hand-kläder. Under vintrarna när man inte kan sitta ute och inte har någon annanstans att gå än till Kulzenska caféet går nog en del åt till otaliga koppar te eller kaffe där.



11 nya frågor:
1. Hur var du som person för fem år sedan?
2. Hur tror du att du kommer att ha utvecklats som person om tio år?
3. Vilket är ditt favoritord i dess betydelse och varför?
4. Vilket ord låter finast?
5. Vad engagerar dig?
6. Om du fick välja att leva i ett valfritt årtionde innan 1970 eller leva i framtiden som du inte vet hur den ser ut, vilket väljer du?
7. Tycker du mest om morgonen eller sen kväll/natt och varför tycker du det?
8. Tycker du om Sverige?
9. Om du fick skapa en helt ny plats med en storlek på ca 100x100 m, vad skulle finnas på den platsen för att du skulle må så bra som möjligt där?
10. Var skulle du helst befinna dig just nu?
11. Har du några bloggar du vill tipsa om?

De som gärna får svara på frågorna är Lotta, Ylva, Malin, Amanda, Hilda, Kakan och Ulrika. Om någon annan vill svara på mina frågor är det fritt fram! Om någon som inte är nämnd gör det får ni gärna kommentera så jag kan kolla era svar.

Vi ska inte ställa tillbaka. Vi ska ställa om.

På mjölkpaket, i skolböcker, i broschyrer på stan. Överallt får vi information om hur vi som individer kan ta vårt ansvar för att minska vår negativa miljöpåverkan. Ta cykeln istället för bilen, lägg några slantar extra för att välja ekologiskt, köp inte så förbannat mycket nya kläder. Det är bra att vi dagligen matas med den här informationen. Det är bra att vi liksom inte kan blunda för att vi som individer kan göra något. Men det gör mig också lite orolig. Orolig för att det får människor att tro att miljön bara är ett pytteproblem som försvinner om vi gör några små små förändringar i vår livsstil och därför helt kan strunta i det efter att ha börjat köpa ekologisk mjölk.

Absolut ska vi köpa ekologiska varor istället för oekologiska. Absolut ska vi minska vårt bilanvändande. Absolut ska vi bryta vår slit- och slängtrend. Men det är inte tillräckligt. För att rädda vårt klimat måste det göras stora politiska omställningar. Det kan handla om att satsa på förnybar energi och förnybart bränsle och samtidigt som man ger möjlighet för användning av förnybara bränslen (t.ex. biogas) öka skatten på fossila bränslen (t.ex. bensin). Jag vill inte att vi minskar på informationen om de små förändringarna. Men som komplement behöver vi också mer information om de stora omställningarna som krävs för ett hållbart samhälle.


Det här politiska ansvaret är något som vi som individer ofta tar direkt avstånd från. Det här gör mig ledsen. Jag blir ledsen över att vi ser politiker som fiender när de höjer bensinskatter och som vänner när de sänker dem. Det gör mig så fruktansvärt ledsen att vi som individer inte vill inse att vi måste acceptera att politiska omställningar måste göras och ser det som försök från politikerna att förstöra för oss. Något som ligger direkt kopplat till detta är en vanlig tanke om att omställningar för bättre miljö är lika med en sjunkande välfärd. Att minskad bilkörning är lika med att vi ska gå tillbaka till häst och vagn. Sällan tänker vi på att välfärd är grunden till att skapa ett hållbart samhälle. Vi ska inte gå tillbaka till häst och vagn (fast vill någon göra det är det självklart ett fritt val), utan vi ska ställa om till förnybart. Vi ska bygga upp samhället så att det är fördelaktigt att leva miljösmart och inte en uppoffring. Vi ska inte ställa tillbaka. Vi ska ställa om.


Den ständiga informationen om hur illa det står till med vår jord får oss att känna hopplöshet. Hopplöshet och ångest istället för att ge oss den på att lösa det. För det finns ju lösningar. Kanske inte tillräckligt stora lösningar för att helt undgå problem, men absolut för att undvika de allra största katastroferna. Agerar vi nu blir problemet hanterbart. Men det blir lätt att tro att det inte är någon idé att försöka eftersom allt redan gått åt helvete. Och det är inte konstigt att vi känner en stor jävla ångest istället för hopp, då en så stor del av informationen går åt till att berätta hur dåligt jorden mår och en så liten del berättar hur många lösningar det finns. Det gäller ju bara att vi godkänner dem.



Här kan du se korta delar av programmet Ställ om där de diskuterar lösningar för framtiden. För att känna sig lite mer optimistisk och lite mer engagerad i att driva på politiken för att få politikerna att ge oss möjlighet att ställa om våra liv. Det finns ingen väg tillbaka. Det finns bara vägen framåt.


Vad som hände



Vad som hände var att jag tappade blogglusten samtidigt som sommaren kom och dagarna fylldes upp mer av sittande i gräset och umgänge vid havet och mindre av att dricka te inomhus. Sitter och målar i solen ibland, men tiden tas mest upp av saker som måste göras. Längtar till festival och Justice och James Blake och Anna Ternheim och Harald Björk och Au Palais med flera och bara 17 dagar kvar nu.

Tänker inte lika mycket nu som på vintern och livet känns lätt. Läser gamla brev och tittar på fotografier som tillhör min mamma och älskar havet, speciellt när det blåser för då är allt i rörelse och inget stannar kvar.

(Det går fortfarande att vara med i tävlingen)

(Någon som ska på hultsfredsfestivalen?)

Inkapslad



(You've been fooled into thinking
That the finishing end is at hand
Yet there's no one to beat you
No one to defeat you
Except the thoughts of yourself feeling bad

I've heard you say many times
That you're better than no one
And no one is better than you
If you really believe that
You know you have
Nothing to win and nothing to lose

...From fixtures and forces and friends
Your sorrow does stem
That hype you and type you
And Making you feel
That you gotta be just like them.
/Bob Dylan)

Tävling och försäljning

Som jag nämnde igår har jag varit på tryckeri och fått affischer och vykort upptryckta av mina bilder. Affischerna är i A3-format och vykorten A5. Jag tänkte nu göra en tävling, där vinnaren får en valfri affisch (värde 150 kr) eller fyra valfria vykort (värde 80 kr). Vinnaren betalar frakten. Enda kravet för att vara med och tävla är att skriva ett inlägg på sin blogg där man länkar till tävlingen och/eller min blogg samt skriver en kommentar med ifylld e-post där ni skriver att ni är med och tävlar. En länk på facebook där ni skriver om tävlingen fungerar också som alternativ till blogginlägg!

Dessa fem motiven finns som både affisch och vykort:











Och dessa fem finns bara som vykort:











Tävlingen avslutas 31 maj.

Självklart kan man också köpa direkt. Affischer för 150 kr/st och vykort för 20 kr/st. Frakten tillkommer.

Utställning

Idag och igår har det varit utställning hemma på ön.


Mamma hade hängt upp sina tavlor och det serverades äppelcider med tilltugg.


Och hennes vän, som är keramiker, visade sin keramik; bland annat en helt fantastisk tekanna.


Igår kändes det mer som höst än vår, då eldade vi i den öppna spisen.


Lisa hängde sina egensydda kreationer på en silversprayad gren.






Jag hängde några av mina original i ramar på väggen


och på en hylla stod upptryckta affischer och vykort på rad.

Det är så fruktansvärt fint att ha föräldrar som uppmuntrar oss så himla mycket till att våga visa vad vi gör. Som är lika engagerade som jag i att få mina bilder att synas. Som petar mig i ryggen och upplyser mig om hur viktigt det är att själv ta steget för att så småningom kunna försörja sig på sina bilder. Som uppmuntrar oss till att satsa på att göra det vi tycker om istället för att fnysa bort det och hoppas att det går över. Det är så fruktansvärt fint att ha föräldrar som är stolta över mig, även i de ögonblick som jag själv inte är det.

Elva frågor

Tresvartkatt skickade elva frågor till mig att svara på om jag ville, och det ville jag.

Tycker du om världen?

Ja. Det finns fruktansvärt mycket dåligt i den och stunder då man bara vill bygga upp samhället från början igen, men av den anledningen att vi generellt sett har förmågan att faktiskt lösa problemen (även om det tar förjäkla lång tid) går vi för det mesta mot det bättre och därför tycker jag om den.


Om du var ett land, vilket land skulle du vara och varför?

Kanske kan jag tänka mig Bhutan, av några anledningar. Till exempel: regeringen mäter bruttonational-lycka istället för bruttonationalprodukt, och jag tycker liksom det är en fin tanke att det bästa sättet att mäta hur bra det går för landet är genom att mäta folkets lycka istället för att mäta den ekonomiska tillväxten (hur man sedan mäter deras lycka, och huruvida det ens går att mäta på ett riktigt sätt, är mer än jag vet). Dessutom kallas landet av invånarna för ”Drakens land”, vilket ju är coolt, och där finns massor av berg och kan se ut såhär:


(fast kanske har landet en massa dåliga sidor som kväver de bra lite grann, jag är inte så insatt)


Vilka kläder tar du på dig när du vill ha riktigt kul?

Svår fråga. Kanske min skjorta med stor sjuttiotalskrage och massor av djungeldjur.


Varför bloggar du?

Jag började nog blogga främst för att få visa upp mina teckningar och smycken och sådant. Sedan fortsatte jag för att jag tycker det är väldigt rolig, har fått mer fin respons än jag kunnat drömma om och därmed utvecklats något otroligt. Och för att man kan nå ut till så många personer och därför kan sätta igång diskussioner man tycker är viktiga.


Du får en present utav mig: ditt absoluta drömboende! Hur ser det ut och hur är ditt liv nu när du bor där?

Jag vet inte riktigt var det ligger geografiskt sett, men jag tror det ligger i en skog/vid ett hav/på en ensam slätt fast ändå inte särskilt långt från civilisationen. Det är en ganska liten stuga med lågt i tag, där är det ljust med en ateljé med stora fönster. Där strövar två katter runt och har lite sån här inredning:

Bild ett är från monkinodraw's blogg och den andra är från Old Chum.

 

Mitt liv består förhoppningsvis av att måla hela dagarna, klappa kurrande katter, träffa människor som bor i den där civilisationen som ligger nära till hands, gå i skogen eller ro på vattnet som ligger ännu närmre till hands. Där har jag hittat ett sätt som passar mig för att göra mina åsikter hörda och där ska jag ha världens bästa högtalarsystem så att musiken räcker ut i hela huset/stugan och ända ut i trädgården.


Vad är det mest romantiska du har varit med om?

Antagligen ett alldeles enkelt men värmande >>jag älskar dig<< från valfri person som jag älskar tillbaka. Är nog ingen sucker för rosenblad och bubbelbad och kärleksballader.


Vad är du rädd för?

Det är nog ganska mycket egentligen. Men det som gör mig mest rädd är nog att tänka på alla tankar och minnen och hela medvetanden som försvinner när människor dör. Så mycket som ingen får ta del av och därför är som de aldrig har funnits.


Vilka sorter finns alltid i din lösgodispåse?

Geisha/snickers/lakrits


Vad gör du en vardagskväll?

Typ: målar/äter fast jag inte är hungrig/sitter vid datorn/läser/lyssnar på musik och tittar upp i taket/sysslar med skolarbeten/lyssnar på mer musik/lyssnar på tankesmedjan i p3/sitter på en brygga vid havet eller ibland uppe i hopptornet


Vad får du inspiration ifrån?

Frida Kahlo är nog den mest fantastiska konstnären jag vet, och henne inspireras jag nog mycket av. Både av hennes målningar och av hon själv som person. Flickr och vänner, diskussioner vi har i skolan. Jag inspireras nog oftare av ord än andra konstnärers bilder.


Vilken är din bästa bok och varför borde jag läsa den?

Prins Charles känsla av Liv Strömqvist är ett seriealbum som är fullt av genialitet som tar upp saker man tagit för självklart eller inte alls tänkt på och får en att inse hur viktigt det är. Hon gör det dessutom så himla roligt.


I need feminism















Så himla bra.

Jag har ingen aning

Att känna sig själv tror jag är något som många eftersträvar. Jag gör det, och har gjort det i elva år minst. Än så länge har jag inte kommit fram till något svar.

Eller, ja. Tillfälliga svar har jag väl kommit fram till, efter timmar av funderingar. Tänkt att; ja men sådan är jag nog, satt punkt där och hoppats på att svaret ska vara lika sant imorgon. Men varje gång blir det fel, varje gång börjar jag tvivla. Och jag vet inte om det är jag som förändras, eller om det är svaren som gör det.



En av de största frågorna jag har ställt mig själv är vem jag är i sociala sammanhang. Genom alla mina skolår, på lärarsamtal efter lärarsamtal, har jag fått höra orden "Anna, du borde prata mer". Jag har hört dem så många gånger att det känns som om orden skavt sönder mina hörselgångar. Och varenda gång har jag svarat "Men jag är tyst som person och det är väl inget jag behöver ändra på". Att jag har inskrivet i mina gener att inte slänga ur mig ord innan jag tänker, att alltid (medvetet eller omedvetet) tänka efter om omgivningen har nån nytta av att höra det jag tänkte säga är väl inget jag borde ändra på. Det är ju bara sån jag är.

Varenda gång svarade jag likadant och varenda gång stack det till lite i mig. Det stack till för att jag inte visste om jag talade sanning eller inte. Jag vet inte om mina gener har gjort mig tyst och blyg, återhållsam och tillbakadragen, eller om samhället har gjort mig sån.



Kanske är det sant det jag sa, för en lärare ska inte säga åt en elev att ändra på sin personlighet för att eleven ska vara lika tyst eller högljudd som alla andra. Kanske föddes jag tyst, och varför ska jag då ändra på det. Samtidigt vet jag att det finns en ganska stor möjlighet att den enda anledningen att jag är som jag är, är för att jag genom hela min skolgång har fått en regel om att flickor ska vara duktiga och tysta inpräntad i mitt medvetande.

Och om så är fallet - om min blygsamhet inte är naturlig utan bara ett lock som lagts över och dämpat min egen personlighet - så vill jag gå tillbaka till alla mina gamla lärare och säga "tack, ni hade nog rätt". Då vill jag börja säga alla repliker jag formar i huvudet, sluta tänka att det antagligen inte är nån som bryr sig ändå och aldrig sluta stå upp för det jag tycker är rätt. Om så är fallet är det något att kämpa emot, då vill jag trycka bort normer som jag bara följer för att de är normer och inte för att jag vill.



Men frågan återstår och jag är lika förvirrad som för elva år sedan. Ska jag gilla mig själv som jag är eller ska jag skrapa bort en yta som inte är jag. Eller har den blivit jag, ska jag välkomna det som en del av mig själv. Ska jag beskriva mig som den jag egentligen är eller den jag har blivit. Är det samma sak och spelar det nån roll. Det enda svaret som inte förändras, det enda svaret som är lika sant imorgon som idag, är: Jag har ingen aning.



Hej. Jag är Anna och är engagerad i måleri, feminism och miljöfrågor. Jag är 17 år. {Och eftersom en människa är allt för komplex för att beskriva och allt är relativt osv låter jag resten vara osagt/oskrivet} Kontakt: annahorn@mail.com



RSS 2.0