(You've been fooled into thinking
That the finishing end is at hand
Yet there's no one to beat you
No one to defeat you
Except the thoughts of yourself feeling bad

I've heard you say many times
That you're better than no one
And no one is better than you
If you really believe that
You know you have
Nothing to win and nothing to lose

...From fixtures and forces and friends
Your sorrow does stem
That hype you and type you
And Making you feel
That you gotta be just like them.
/Bob Dylan)

Som jag nämnde igår har jag varit på tryckeri och fått affischer och vykort upptryckta av mina bilder. Affischerna är i A3-format och vykorten A5. Jag tänkte nu göra en tävling, där vinnaren får en valfri affisch (värde 150 kr) eller fyra valfria vykort (värde 80 kr). Vinnaren betalar frakten. Enda kravet för att vara med och tävla är att skriva ett inlägg på sin blogg där man länkar till tävlingen och/eller min blogg samt skriver en kommentar med ifylld e-post där ni skriver att ni är med och tävlar. En länk på facebook där ni skriver om tävlingen fungerar också som alternativ till blogginlägg!

Dessa fem motiven finns som både affisch och vykort:











Och dessa fem finns bara som vykort:











Tävlingen avslutas 31 maj.

Självklart kan man också köpa direkt. Affischer för 150 kr/st och vykort för 20 kr/st. Frakten tillkommer.

Idag och igår har det varit utställning hemma på ön.


Mamma hade hängt upp sina tavlor och det serverades äppelcider med tilltugg.


Och hennes vän, som är keramiker, visade sin keramik; bland annat en helt fantastisk tekanna.


Igår kändes det mer som höst än vår, då eldade vi i den öppna spisen.


Lisa hängde sina egensydda kreationer på en silversprayad gren.






Jag hängde några av mina original i ramar på väggen


och på en hylla stod upptryckta affischer och vykort på rad.

Det är så fruktansvärt fint att ha föräldrar som uppmuntrar oss så himla mycket till att våga visa vad vi gör. Som är lika engagerade som jag i att få mina bilder att synas. Som petar mig i ryggen och upplyser mig om hur viktigt det är att själv ta steget för att så småningom kunna försörja sig på sina bilder. Som uppmuntrar oss till att satsa på att göra det vi tycker om istället för att fnysa bort det och hoppas att det går över. Det är så fruktansvärt fint att ha föräldrar som är stolta över mig, även i de ögonblick som jag själv inte är det.

Tresvartkatt skickade elva frågor till mig att svara på om jag ville, och det ville jag.

Tycker du om världen?

Ja. Det finns fruktansvärt mycket dåligt i den och stunder då man bara vill bygga upp samhället från början igen, men av den anledningen att vi generellt sett har förmågan att faktiskt lösa problemen (även om det tar förjäkla lång tid) går vi för det mesta mot det bättre och därför tycker jag om den.

Om du var ett land, vilket land skulle du vara och varför?

Kanske kan jag tänka mig Bhutan, av några anledningar. Till exempel: regeringen mäter bruttonational-lycka istället för bruttonationalprodukt, och jag tycker liksom det är en fin tanke att det bästa sättet att mäta hur bra det går för landet är genom att mäta folkets lycka istället för att mäta den ekonomiska tillväxten (hur man sedan mäter deras lycka, och huruvida det ens går att mäta på ett riktigt sätt, är mer än jag vet). Dessutom kallas landet av invånarna för ”Drakens land”, vilket ju är coolt, och där finns massor av berg och kan se ut såhär:

(fast kanske har landet en massa dåliga sidor som kväver de bra lite grann, jag är inte så insatt)

Vilka kläder tar du på dig när du vill ha riktigt kul?

Svår fråga. Kanske min skjorta med stor sjuttiotalskrage och massor av djungeldjur.

Varför bloggar du?

Jag började nog blogga främst för att få visa upp mina teckningar och smycken och sådant. Sedan fortsatte jag för att jag tycker det är väldigt rolig, har fått mer fin respons än jag kunnat drömma om och därmed utvecklats något otroligt. Och för att man kan nå ut till så många personer och därför kan sätta igång diskussioner man tycker är viktiga.

Du får en present utav mig: ditt absoluta drömboende! Hur ser det ut och hur är ditt liv nu när du bor där?

Jag vet inte riktigt var det ligger geografiskt sett, men jag tror det ligger i en skog/vid ett hav/på en ensam slätt fast ändå inte särskilt långt från civilisationen. Det är en ganska liten stuga med lågt i tag, där är det ljust med en ateljé med stora fönster. Där strövar två katter runt och har lite sån här inredning:

Bild ett är från monkinodraw's blogg och den andra är från Old Chum.

 

Mitt liv består förhoppningsvis av att måla hela dagarna, klappa kurrande katter, träffa människor som bor i den där civilisationen som ligger nära till hands, gå i skogen eller ro på vattnet som ligger ännu närmre till hands. Där har jag hittat ett sätt som passar mig för att göra mina åsikter hörda och där ska jag ha världens bästa högtalarsystem så att musiken räcker ut i hela huset/stugan och ända ut i trädgården.

Vad är det mest romantiska du har varit med om?

Antagligen ett alldeles enkelt men värmande >>jag älskar dig<< från valfri person som jag älskar tillbaka. Är nog ingen sucker för rosenblad och bubbelbad och kärleksballader.

Vad är du rädd för?

Det är nog ganska mycket egentligen. Men det som gör mig mest rädd är nog att tänka på alla tankar och minnen och hela medvetanden som försvinner när människor dör. Så mycket som ingen får ta del av och därför är som de aldrig har funnits.

Vilka sorter finns alltid i din lösgodispåse?

Geisha/snickers/lakrits

Vad gör du en vardagskväll?

Typ: målar/äter fast jag inte är hungrig/sitter vid datorn/läser/lyssnar på musik och tittar upp i taket/sysslar med skolarbeten/lyssnar på mer musik/lyssnar på tankesmedjan i p3/sitter på en brygga vid havet eller ibland uppe i hopptornet

Vad får du inspiration ifrån?

Frida Kahlo är nog den mest fantastiska konstnären jag vet, och henne inspireras jag nog mycket av. Både av hennes målningar och av hon själv som person. Flickr och vänner, diskussioner vi har i skolan. Jag inspireras nog oftare av ord än andra konstnärers bilder.

Vilken är din bästa bok och varför borde jag läsa den?

Prins Charles känsla av Liv Strömqvist är ett seriealbum som är fullt av genialitet som tar upp saker man tagit för självklart eller inte alls tänkt på och får en att inse hur viktigt det är. Hon gör det dessutom så himla roligt.

Att känna sig själv tror jag är något som många eftersträvar. Jag gör det, och har gjort det i elva år minst. Än så länge har jag inte kommit fram till något svar.

Eller, ja. Tillfälliga svar har jag väl kommit fram till, efter timmar av funderingar. Tänkt att; ja men sådan är jag nog, satt punkt där och hoppats på att svaret ska vara lika sant imorgon. Men varje gång blir det fel, varje gång börjar jag tvivla. Och jag vet inte om det är jag som förändras, eller om det är svaren som gör det.



En av de största frågorna jag har ställt mig själv är vem jag är i sociala sammanhang. Genom alla mina skolår, på lärarsamtal efter lärarsamtal, har jag fått höra orden "Anna, du borde prata mer". Jag har hört dem så många gånger att det känns som om orden skavt sönder mina hörselgångar. Och varenda gång har jag svarat "Men jag är tyst som person och det är väl inget jag behöver ändra på". Att jag har inskrivet i mina gener att inte slänga ur mig ord innan jag tänker, att alltid (medvetet eller omedvetet) tänka efter om omgivningen har nån nytta av att höra det jag tänkte säga är väl inget jag borde ändra på. Det är ju bara sån jag är.

Varenda gång svarade jag likadant och varenda gång stack det till lite i mig. Det stack till för att jag inte visste om jag talade sanning eller inte. Jag vet inte om mina gener har gjort mig tyst och blyg, återhållsam och tillbakadragen, eller om samhället har gjort mig sån.



Kanske är det sant det jag sa, för en lärare ska inte säga åt en elev att ändra på sin personlighet för att eleven ska vara lika tyst eller högljudd som alla andra. Kanske föddes jag tyst, och varför ska jag då ändra på det. Samtidigt vet jag att det finns en ganska stor möjlighet att den enda anledningen att jag är som jag är, är för att jag genom hela min skolgång har fått en regel om att flickor ska vara duktiga och tysta inpräntad i mitt medvetande.

Och om så är fallet - om min blygsamhet inte är naturlig utan bara ett lock som lagts över och dämpat min egen personlighet - så vill jag gå tillbaka till alla mina gamla lärare och säga "tack, ni hade nog rätt". Då vill jag börja säga alla repliker jag formar i huvudet, sluta tänka att det antagligen inte är nån som bryr sig ändå och aldrig sluta stå upp för det jag tycker är rätt. Om så är fallet är det något att kämpa emot, då vill jag trycka bort normer som jag bara följer för att de är normer och inte för att jag vill.



Men frågan återstår och jag är lika förvirrad som för elva år sedan. Ska jag gilla mig själv som jag är eller ska jag skrapa bort en yta som inte är jag. Eller har den blivit jag, ska jag välkomna det som en del av mig själv. Ska jag beskriva mig som den jag egentligen är eller den jag har blivit. Är det samma sak och spelar det nån roll. Det enda svaret som inte förändras, det enda svaret som är lika sant imorgon som idag, är: Jag har ingen aning.

/större bild/

(Man är väl fel person
av fel kön
i fel roll
i fel ålder
på fel plats
vid fel tidpunkt
/Sonja Åkesson)

Du var en främling. Jag var ond. Vi förintades av ingenting till ingenting.
Hela vår verklighet blev en vardag präglad av tristess och
nog kvävdes vi redan då
Vi bara visste inte hur mycket osynliga molekyler kunde betyda.

Vi kvävde nog varandra.
Du var ond, jag var ond. Vi var främlingar.
Du sa att imorgon kommer luften vara krispig
då blir det enklare att andas.
I luften exploderade vibrerande toner.
Fiolen sprängde våra trumhinnor.

(Du visslade muntert medan din värld systematiskt gick i bitar.)


[KANSKE DEN VACKRASTE LÅTEN I VÄRLDEN]

{vill ha tid att måla i timtal. vill ha tid att glömma bort tiden, skriva brev, att läsa utan den ständigt närvarande stressen. vill ha tid att sova ut.}

Ganska ofta tänker jag på hur väldigt fint det är att gå på gymnasielinjen bild och formgivning, av den enkla anledningen att man får omge sig av så fantastiskt inspirerande människor. Människor som liksom jag är intresserade av att vara kreativa, som är duktiga på det. Människor som är intelligenta, snälla och bra, människor som är ett komplett paket av genialiskt hopsatta egenskaper.

Som Vanni till exempel, som kan fotografera de mest spännande porträtten, nästan surrealistiska, och som fotograferar skogar och dimma och hav på ett sätt som får en att om och om igen inse vad otroligt fantastisk naturen är.





Bilderna är tagna av Vanni Jung Ståhle.


Reidar, som tar bilder som ofta är lika enkla som genialiska.





Bilderna är tagna av Reidar Pritzel.


Och så har vi Ylva, som blandar färger helt fantastiskt, sätter ihop fina stopmotion-filmer och säljer otroliga t-shirts som projektarbete (här kan ni köpa).




Video och t-shirt tryck gjort av Ylva Selling.

(Några av de talangfulla som jag träffar varenda vardag, så himla fint)

Jag har samlat på mig ganska mycket kläder de två senaste åren, i stort sett allt är second hand (det var ett år och 4 månader sedan jag köpte ett nytt plagg sist, bortsett från underkläder då). Vissa saker trodde jag, när jag stod i affären, att jag skulle tycka mer om än jag sedan gjorde, vissa tyckte jag om men tröttnade. Nu tänkte jag lägga ut lite till försäljning, kanske finns det något ni vill ha. (Vill ni inte köpa nåt lägger jag ut det på tradera men ni ska få första tjing).

Så

I. Svart portfölj, i fint skick. Med två stora fack innuti, dessa innehåller flera små fack. Även ett dragkedje-försett fack på baksidan. 150 kr.






II. Under den perioden då jag hämningslöst älskade allt som var gult och oranget köpte jag de här skorna utan att ens fundera över det faktum att de inte riktigt passar. De är därför oanvända, storlek 5 (dvs 38). 50 kr.




III. Blå, skir klänning med prickar, knappar fram och t-shirtärmar samt tillhörande underklänning. Knyts med rosett bak. Storlek 38. 50 kr.






IV. Gul och vit klänning med prickar och ränder, ännu en klänning som blev min under min gulhetstid. Tror att den aldrig har använts. Ingen storleksmärkning, men den passar mig som är cirka 38. 100 kr.






V. Vit klänning som är tunn och luftig. Storlek XS men passar även på mig som brukar ha S/M. 50 kr.






VI. Prickig, roströd klänning som knyts med rosett där bak. Storlek 34/36, är ursprungligen från mamma-avdelningen men sitter jättebra ändå. 50 kr.






VII. Svart- och vitmönstrad klänning med knappar. Har endast använts vid ett tillfälle, på en fest med tema grafiskt mönster. Storlek 36. 50 kr.






Fraktavgift betalas av köparen. Kommentera i det här inlägget om ni vill köpa något, och skriv i så fall mailadress så jag kan kontakta er.

(Tappade orden helt när jag såg detta) men jag har blivit avmålad. Fantastiska Ellen har gjort det här otroliga porträttet av den här bilden. Vill bara ta tåget upp till norr och krama om henne.




(Jag har ändrat utseendet här på bloggen. Om det inte syns kan ni prova att uppdatera sidan.)

En sak som är ganska fantastisk är att ha två hem. Ett hem som är huset man växt upp i, med gården man alltid har gått på; naturen man alltid vistats i. Hemmet med sina trygga föräldrar och saker som står där de alltid har stått, fullbelamrat med saker från olika delar av världen, med ett helt rum fullt av böcker, med katter och en hund och höns som vandrar fritt på gården. På en ö, halvt om halvt isolerat från omvärlden i en trädgård som är som en egen värld (och sitter man ute en sommarkväll och allt som hörs är vinden som rasslar kan man glömma bort att det finns något utanför träden som bildar en levande mur runt gården, ett skydd utan att stänga in).

Och så ett hem som är alldeles mitt eget. I staden, på fastlandet, där man kan träffa människor man tycker om eller vara ensam om man hellre vill det. Lägenheten där ingen bryr sig om jag inte vill det. Med plats för ett helt stort bord att måla vid, fast känner man för det kan man sprida ut penslar och färger var som helst utan att var i vägen för någon. Med sängen med fem kuddar och två täcken och jag får äta två middagar om jag är hungrig och lyssna på vilken musik jag vill utan att ta hänsyn.


(Från ett ö-hem, ett föräldra-hem, ett djur-hem)


I ett djur-hem ligger hunden på en trasmatta


där står det saker överallt


där finns det fler böcker än jag någonsin kommer läsa


där står en träoxe från någonstans i afrika och en trähund tillverkad av någon avlägsen släkting


där står gamla trähästar på hjul och


där hänger tavlor på varenda lediga väggyta

När min vän Ylva fyllde arton år fick hon en bild jag har målat av henne till henne.

Och Emil Jensen klappades in två gånger och när han sjungit och pratat klart var det kväll. Jag tog stigar längs vattnet hem och hans ord hade fyllt hela mig och världen var så jävla vacker utan redigering.











(tack så hemskt hemskt mycket för tipsen om göteborg och för era tankar om målningen och alla andra snälla ord ni skriver till mig, verkligen tack)

Hej. Nu är jag hemma från Göteborg. Det var fint. Ikväll förflyttar jag mig till en krog i närheten och lyssnar på Emil Jensen den Makalösa. Det blir nog magiskt.

Jag har målat en till bild som är 50x70 centimeter stor. Den har silvrig bakgrund, fast den glänste och var svår att fånga på bild. Den föreställer två flickor. Såhär:









Jag är lite nyfiken. Vad får ni för känslor eller tankar när ni ser den? Hos mig tror jag den drar fram en hel massa tankar som jag inte riktigt kan definiera. Vet inte vad eller varför eller på vilket sätt. Tycker ni den är vacker eller hemsk eller ytlig eller djup eller svår eller lättsam? Det skulle nog betyda otroligt mycket att få ta del av era tankar.

Tänkte bara slänga ut en fråga i cyberrymden, och förhoppningsvis bli tilldelad lite vishet från dem som bättre vetande är. Frågan lyder: vart ska man bege sig för att hitta bra/billig/rolig/udda second hand i Göteborg? (Och finns det någon annan plats vi borde besöka om vi vill ha det mysigt/roligt/fint/bra?)(Tack)



{Far till Göteborg med fyra fina vänner imorgon onsdag. Blir borta till på söndag. Hoppas ni har det så väldigt fint.}

Ritade med blyerts, för omväxlingens skull. Fast jag kunde inte hålla mig borta från färgen helt så det blev nån sorts blandning.





Det blev nån slags förtvivlan tror jag. Fast vad vet jag.

(Ett enda sant ord kan döda en man)

På mitt nattduksbord har jag en tegelstensmönstrad ritbok. Om nätterna när jag inte kan sova brukar jag rita/skriva/kludda i den, samtidigt som jag lyssnar på ett världsbra album som heter Late Night Tales och är en skiva med låtar som Trentemøller har samlat ihop.



Ibland gör jag tankekartor om hur jag kan förändra världen. Känner mig lätt så maktlös annars.



Det känns lite bättre med tankar om hur jag kan agera för att kvinnor inte ska bli så förbaskat nertryckta eller fler ska börja engagera sig i en bättre miljöpolitik. Färgglatt ska det helst vara.



Och så har jag börjat omorganisera väggen över mitt målarbord. Jag gillar att flytta om på väggarna. Jag har köpt en båt-affisch för en femma.

Lyssnar på låtlistor som jag satte ihop under min högstadietid och gläds åt fina brev, beundrar en otrolig bild som Solfingrar har målat av mig (tack) och Markus Krunegård sjunger att båda vet att det här betyder ingenting.

Nu är allt bra och tryggt och skolan slutade tidigt idag och inte ens vinden var kall och vi satt och låg på vårt vanliga ställe på bryggan i hamnen bredvid lugnt guppande båtar och allt kändes bra och MGMT sjöng sommar. Fast nu saknar jag min syster som flyttade till Stockholm idag men åh Bright Eyes ger mig lugn och <Take me home> är fin.






Här är en kattsida. Kattsidor väger upp alla dåliga sidor på internet. Jag gillar katter.

Ikväll har Ylva varit här. Vi åt ostmackor och drack te och pratade. Det var mysigt, och gott. Sedan åkte hon hem och de två senaste timmarna har jag gjort det här:

I. Varit allt för medveten om att jag har skolarbeten som måste göras. Låtsas att jag är allt för upptagen med att sitta vid datorn, fast jag egentligen uppdaterar facebook varannan minut och kollar samma sidor tre gånger om.

II. Äter chokladglass för att komma in i rätt tänk.

III. Äter upp min chokladglass, uppdaterar facebook en gång till och skriver meningslösa inlägg som dessa. (Behöver hjälp, vad råder bot när chokladglass inte funkar?)



Omotiverad bild på min stad från ett hopptorn om kvällen.

Allt det du yttrar
andas jag in genom filter av detektorer
analyserar
vartenda ord
och skriver upp i nollor och ettor i hjärnans självförstörande maskineri

Pressas samman
av varje sifferkombination
som har samma procentuella chans att vara riktig som felaktig
Gör det till en sanning
fast det är detektorer utan certifigering eller märkning eller namn
som har gjort det till vad det är

Jag pressar samman mig själv
och tror att jag hjälper
mig själv eller någon
annan
när jag förvränger ologik
till logik.

[Och du har ingen aning om att dina
ord
bränner hål
för när de lämnade din mun var de bara ljumna.]


PS. Jag har satt ihop en jättebra spotifylista. DS.

Åkte buss fem timmar hem från stockholm medan det blev mörkt utanför och nakna björkstammar och skyltar med ortsnamn och mina älskade hörlurar och räkna lika långt som det står på hastighetsskyltarna innan man hinner till nästa. Snabba skisser i en liten bok med trubbig blyerts.



/och världen håller ihop på grund av att träden i skogsranden skiftar i lila och grönt/



/och du säger att när du ser regnet blåsas runt av krafter i gatulyktans ljus känner du dig vilsen och du säger att kanske relaterar jag för mycket till saker som inte har nån mening.

som regndroppar i lyktljus, frågar jag.

när jag sitter i en buss och inte hinner läsa namnen på bortglömda byar på blåvita skyltar tror jag att allt flyr ifrån mig och att livet är slöseri med tid, svarar du./




/you're so nice and you're so smart, you're such a good friend i have to break your heart. i'll tell you that i love you the i'll tear your world apart, just pretend i didn't tear your world apart.-kimya dawson/


Lyssnade på Sonic Youth - Superstar minst fem gånger på rad.

Jag har svårt att summera de senaste veckorna men jag ska försöka. Det har varit vår, hamnhäng, sitta på ett tak med utsikt över staden och äta pasta, fira en numera 18-årig vän, trötthet, se filmen Melancholia som var helt förträfflig, promenader, diskussioner om universum, sitta högst upp i ett hopptorn och prata, sitta med syster på en äng och måla, för tunna jackor, rastlöshet, längta bort fast älska var jag är, längta fram fast älska nuet.

Fick ett handskrivet brev från en underbar person som jag fått kontakt med genom bloggen och blev glad för ord som dessa och dessa. (Kan inte tacka tillräckligt.)

Och vattenspeglingar från en hundpromenad.

/Bild/

Målar förbryllande djur

I somras gjorde jag ett halsband av en kvist. Nu kommer kvist #2, fast i örhängesform. Jag hittade en kvist ute, tog in den och lät den torka, sprayade den orange och fäste hänget med en liten ögleskruv.

Ingen har väl missat kampanjen Kony 2012 som sprids som en löpeld på nätet. Det gör mig glad att se hur snabbt den sprids och hur mycket inflytande "vanliga männsikor" har via sociala medier. Alla är dock inte glada. Precis som mot alla kampanjer och organisationer har kritik väckts. Man pratar om Invisible Childrens tvivelaktighet. Om det faktum att de samarbetar med Ugandas regering, som själva har en lista på övergrepp som de begått. Om hur mycket av de skänkta pengarna som egentligen går till att få fast Kony så att han kan ställas inför rätta.

Jag är glad över att folk tänker kritiskt, för jag blir rädd när jag tänker på vilken skada som skulle ske om fel budskap spreds så här snabbt för att folk helt saknade kritiskt tänkande. Men jag tycker att kritiskt tänkande också innebär att man tar reda på fakta, kollar på saken från flera aspekter och själv tar ställning innan man agerar.

Den kritik som har spridits om att pengarna går till att stödja Ugandas militär visar sig felaktig om man läser här, där Invisible Children konstaterar att inte ett öre går till Ugandas regering. På samma länk kan man också se vart pengarna man skänker går, varför de fortfarande samarbetar med Uganda när LRA (delvis) har förflyttat sig och mycket mer.



Hur man ställer sig till Invisible Children som organisation och om man väljer att hjälpa dem genom att skänka pengar är upp till varje enskild person. Precis som alla organisationer kan man ställa kritik mot dem, ingen organisation är rakt igenom fantastisk och mirakulös. Men vad jag tycker är så fantastiskt med den här videon är hur den väcker uppmärksamheten, får människor att engagera sig (på vilket sätt de nu vill) och gör så att vi går samman för nåt vi tror på.

Innan igår hade jag aldrig hört talas om Joseph Kony. Miljontals andra hade aldrig gjort det. Nu vet vi. Vi vet och vi vill agera. Om vi sedan gör det genom Invisible Children, Amnesty eller någon annan organisation spelar mindre roll. Huvudsaken är att vi gör det.



(Och förutom det faktum att filmen får så många att engagera sig i att få Kony arresterad, får den oss att disskutera och lyfta fram viktiga frågor samt visar den oss hur mycket vi kan påverka när vi går ihop. Vi är starka tillsammans.)

KONY 2012 from INVISIBLE CHILDREN on Vimeo.

 

Den här dokumentärfilmen berörde mig djupare än få filmer tidigare gjort. Se den. Agera. Det ska jag göra.

(och fortsätt sprida den här filmen. bloggare, facebookanvändare och twittrare har makten)

För några månader sedan läste jag ett seriealbum av Liv Strömqvist. Prins Charles känsla heter den. Den är svår att jämföra med andra läsupplevelser jag haft eftersom jag sällan läser serier, men den är en av de böckerna som påverkat mig mest, oavsett genre. Jag älskar hur hon på ett så genialt sätt ifrågasätter tvåsamhetsnormen, den stereotypiska heteroförhållandesnormen och hur vi hela vårt liv blir intalade att det viktigaste är att "finna den rätta" och gör man inte det är man misslyckad. Hon är liksom otrolig.





Och igår läste jag hennes album Ja till liv. Det var också väldigt bra till vissa delar, men i det stora hela tycker jag inte den var lika genialt som Prins Charles känsla. Imorgon ska jag låna hem Einsteins fru.


Men, för att fatta mig kort. Läs.

du byggde upp en värld i dina händer
drog i tunna trådar av nylon
och varenda nerv i världens system
följde dig i dansen
efter manuset till din dockteater

men så kom medians röst som överröstade takten och
trampade dig på tårna
och vetenskapens lagar frätte som syra
etsade mönster i din hud, spriddes i dina vener och karvade in formler
på dina näthinnor

trådarna klipptes av och
din fantasivärlds nerver tappade signalen till ditt världsallt

kollaps

plötsligt var din egen sanning osanning för
ettusen och en röster hade sagt att
du gör fel fel fel
och du vet att dina tankar kan överrösta tusen röster men ettusen och en blir öronbedövande
och ingen marionett i världen kan kontrollera dess volym


(och om man odlar träd ur sina vener och
föder människor med sina blodkroppar
låter nerver bli kontaktnät
och blodet pumpande viljor

kan vi överleva då?)

[ett porträtt]

Allt man gör eller visar eller säger (skriker viskar) tas in av omvärlden och filtreras. Skulle jag ha tänkt så för två år sedan skulle jag tycka att det var ganska ogreppbart. Två år tillbaka tänkte jag nog ganska lite när jag målade. Jag tänkte inte på vad mina bilder förmedlade eller hur andra tolkade dem, vad jag också skulle kunna stå för när jag målade som jag gjorde. På vissa sätt var det skönt att inte tänka, även om jag missade en hel dimension inom målande. Men det visste jag inte då.

Två år tillbaka målade jag i princip enbart vad jag ansåg var snygga tjejer, eller vad jag nu vet var medians bild av snygga tjejer. Deras utseende varierade nog inte särskilt mycket; alltid smala midjor, höga kindben, nätta näsor och vackert hår. Vad jag inte funderade över var att jag själv bidrog till att bekräfta idealen som satts upp, jag godkände dem och satte en OK-stämpel. Mina bilder sa att jag stod för de idealen.






En vän frågade mig hur det kom sig att de personer jag numera målar ofta ser ganska unisexa ut. Jag ska försöka förklara. Jag vill måla vad jag tycker jämställdhet är; dvs att det är individen som är betydelsefull och inte könet (som det till allt för stor del är i samhället). Jag tror att vi i oss har så mycket ingrodda förutbestämda meningar om hur kvinnor och män är som personer, att när vi ser och tolkar en bild som föreställer en människa spelar könet otroligt stor roll för hur vi tolkar bilden. Så vill inte jag att det ska vara, såvida man inte vill förmedla något med just det faktum att personen är av ett visst kön. I många fall vill jag inte att könet ska ha en del i hur man tar in mina bilder och därför vill jag undvika att måla attribut som göra att vi automatiskt ser personen som antingen man eller kvinna.



Under det senaste året har jag blivit mer och mer medveten om vilka signaler jag skickar ut med det jag målar eller gör eller säger eller hur jag själv rättar mig efter normer och ideal. Jag greppar fortfarande inte hela vidden av att bara visa upp det man kan stå för hundra procent; för att helt kunna greppa det måste man nog bli kvitt alla normer/ideal/hokuspokus som media och omvärlden tryckt i oss (och som vi motvilligt tagit emot). Men jag tror att genom att ha blivit lite mer medveten om det här har jag förbättras. Jag är mer stolt över det jag gör idag. Inte bara för att jag tycker att jag förbättrats rent teknik- och formmässigt utan även för att jag vet att innehållet är något jag kan stå för.







(Dela gärna med er av era visa tankar och åsikter, hjärta)

Jag har fyra nya köksstolar från 50-talet. När jag köpte dem på second hand fick jag till och med en lapp med deras historia i ord


jag har också ett nytt köksbord, även det från second hand


det bordet rymmer hela världen

Tappade rösten och hittade den igen.

Målade färger som blandade sig rätt.

Klippte bort den långa luggen i ett ögonblick av irritation för att den aldrig ville ligga såhär. Blev nöjd.





(några fördelar med lov:
man kan pärla örhängen klockan tre på natten
man kan äta nattmacka med en hemkommen syster
man får äta god hemlagad mat, istället för min ständiga fantasilösa pasta
man kan ha musik i öronen dagarna i ända)

Hon som hade kontroll över havet. Hon som tämjde dess massiva väsen.

Och där står du, evigt dömd av andras blickar, som att det var deras godkännande som bekräftade din existens.

Hittade en halvfärdig bild som jag påbörjade i höstas, målade dit lite himmel och sedan liksom såhär:



Är hemma och är sjuk, ute töar det och jag hörde fåglarna kvittra, det känns som att våren är på väg och efter att knappt ha målat alls på ett par veckor gör jag det nu överflöd och jag kommer på saker jag vill göra men har inte rätt material hemma. Persiennstreck av ljus på handleden.

(Och de sade att din näsa är för stor din hud för slapp din mun för bred dina ögon för små, du är felfelfel. Du var rätt för mig.)

Satt och ritade streck streck streck och lät akvarellen sköta sin färgblandning och tänkte att måla är det bästa som finns. Och människor också.

Och det blir glest med blogginlägg när jag för tillfället mest
går i skolan
åker skidor
umgås med vänner
älskar vädret
och ändå längtar till sommaren för att den nog kommer bli så fruktansvärt bra.


(jag lånar en bild som Reidar tog när vi var ute på en fem timmar lång skidtur, gjorde upp eld, grillade på pinnar och drack choklad ur termos. hans flickr har ni här)


Vill mest konstatera tre saker.

I. Jag älskar er som läser för att ni fortsätter skriva snälla ord fast jag för tillfället inte ger så mycket tillbaka.

II. Den sittande regeringen suger.

III. Popcorn och oboy är en förvånansvärt god kombination.

(Man är väl fel person
av fel kön
i fel roll
i fel ålder
på fel plats
vid fel tidpunkt
på en galen planet
/Sonja Åkesson/)


Och snön har fallit i flera decimeter, och frostrosor på fönstrena





och fönsterutsikt



och jag målar igen



och såg ut såhär nån gång i förra veckan



och katten värmer sig i fåtöljen



och jag lyssnar på det här


Mår ganska bra, har bokat två festivalbiljetter, går runt i tre lager tröjor och stickade sockar, läser Harry Potter och njuter av att vara på ön hos mina föräldrar igen. Hur mår ni?

{Anteckningar 23-01-12}

Och snön har yrt, jag har sett på fem filmer med en vän, pratat 90-talsnostalgi och sovit över. (En bästa vän tre dagar i rad gör mig glad). En annan vän fyllde arton (grattis igen) och helgen har varit ganska bäst. Måndagkväll och jag drack te med tre vänner runt ett köksbord.

{Anteckningar 29-01-12}

Vi firade artonåringen och bakade en hög tårta som lutade, spelade ritspel och skrattade. Lyssnade på fin musik och låg tätt intill en vän, mådde bra. Så åkte vi till en vän och spelade kort och åt popcorn, gjorde snöänglar klockan fem på morgonen och disskuterade jämställdhet. Gick och lyssnade på en kastlös man från Indien som cyklade därifrån till Sverige för att han blev kär.


(De senaste veckorna har jag träffat människor jag tycker mycket om och mått bra. Har liksom inte haft mycket egentid men det är fint ändå.)

Och musik:



/spotify/grooveshark/



/spotify/grooveshark/



(själva låten börjar 00:55)
/spotify/grooveshark/

/För vi är små i världen men vår kropp är ett eget universum och vi vet allt fast ändå ingenting och det är farligt att veta för lite/

Har en massa skolarbeten och tiden försvinner bort nånstans men jag har iallafall köpt världens bästa skor på Human Bridge för sjuttionio kronor.





(Däremellan har jag även hunnit fika med massor av människor; vi klämde in oss fjorton stycken runt ett cafébord, och haft Game of thrones-maraton med vänner).

Jag köpte en ganska episk tröja på Röda Korset. Den kostade trettio kronor och jag vill bo i den. Och så hittade jag en grön lite lurvig basker för en tia, den är bra.

Jag har ändrat om i mitt vardagsrum/gästsängs-rum/ateljé.

I. Jag har möblerat om, hängt om på väggar och satt upp ljusslinga.



II. Jag har flyttat in ett bord för att bara rita och måla vid. Och en röd trälåda och mappar till mina bilder.







Har till och med ett staffli och en gammal mjölklåda till tapetrullar och sprayfärger. (Tapetrullarna fick jag när jag gick till en färgaffär och frågade om de hade några spillbitar. Jag tänkte mig lite små skräpbitar som man kanske kunde få ut nåt av. Jag fick följa med in på lagret och välja bland en massa rullar som hade gått ur sortimentet. De får du, sa han när jag frågade vad han vill ha dem. Glad)

Little lights

{Min första målning med sprayfärg, den ljusa hud-grunden och den petrolblå bakgrunden är sprayade, och med måtten femtioxsjuttio}

Och så åkte vi med bilen när solen ännu inte hade gått upp, en dryg timme av halvslummer och fylldes av musiken som vi spelade, träffades av en låttext och fullmånen skiftade vackert i färger och molnslingor på en djupblå himmel och jag tänkte på personer jag tycker om.

.


Gjorde ett litet linoleumtryck, mest som test. (Älskar mina sista lovdagar, försvinner i Hogwarts värld, har målat min första 50x70-målning, äter apelsiner och rostade mackor hela tiden och imorgon åker jag tillbaka till staden)

En mäktig kvinna med guldig månskära över kinden, hon som vill och hon som ställer sig upp.

Förra veckan beställde jag hem lite nya målarsaker och nu har det kommit, lycka. Köpte tio stycken akrylpapper som är femtio gånger sjuttio centimeter. Två Posca-pennor, en vit och en svart, som täcker på allt och är jättebra. Och sex stycken burkar med sprayfärg (svart, hudfärg x2, silver, topaz, samt mörk petrolblå).




Fick dessutom mammas tillstånd att fritt rota i hennes ateljé och se om jag ville ha något där och hittade en fin gammal cigarrask att ha pennor i.



Massor av ark med bladguld och tillhörande "lim".



Papper i olika färger och texturer.



Och en fin väska/låda med akvareller och penslar.





När jag kommer tillbaka till min lägenhet efter lovet ska jag ställa fram ett stort bord som bara är för målerier, och ett staffli som jag fått av mamma. Det börjar bli lite opraktiskt att sitta i sängen och måla, med akrylfärger och stora papper. Lite för otympligt och lite för många färgfläckar på påslakanen. 

Nu ska jag dricka te och läsa Harry Potter hela kvällen, fattar inte varför jag väntat så länge med att läsa den serien. Imorgon ska jag testa att spraya och så ska jag visa en målning som jag lagt in bladguld i. Hoppas era liv är bra.

Såg på flera bloggar att de hade gjort spellistor för vad de lyssnat på under 2011. Tyckte det verkade trevligt och gjorde likadant. Och har väl glömt hälften men. Blir alldeles glad av att lyssna på den för att den är så bra (tycker jag såklart).

(<-länk länk länk)



{Låtar jag har dansat och sjungit till, vaggats till sömn av, spelat slut på spotify, lyssnat till på festival, varit förstummad över och mått bra av.}

Nu är jag hemma efter tre dagar bland annat innehållandes Game of thrones-maraton till fem på morgonen, äta frukost när solen är på väg ner, frosttäckt mark och gå över köldhårda åkrar på nyårskvällen, träffa nya människor, dricka te i mängder och vara trött men ändå mest ha det bra. Nu är tjuguhundratolv här, välkommen osv. Dansar in det med ny musik.

(Hoppas er nyårsafton var bäst)



Inledde året med ny frisyr. Fast egentligen var det mest en tillfällighet att det blev just vid årsskiftet, men en fördel är att man kan vara vitsig och säga "gott nytt hår" som om man var en äkta göteborgare.


{För mig betyder nog inte ett nytt år så mycket, mer än att man ska komma ihåg att skriva rätt siffra när man daterar bilder och texter. Första januari tjuguhundratolv var ju likadan som sista december tjuguhundraelva (om än lite tröttare). Men jag antar att det är en slags symbolisk nystart för många, tid för att summera och värdera. Tänker att jag kanske borde göra det. Men så har det ju hänt så mycket. Tänker att man kan nöja sig med att säga att sammanlagt kanske det var mitt livs bästa år.}

Om ni vill får ni dela med er av fina eller betydelsefulla berättelser/meningar från 2011. Det är mysigt att läsa.

Kören skriker sina kloka toner som sätter ord på allt utan en enda stavelse
och
allt
försvinner



(mer rymd)

Och idag åker jag in till staden och sedan försvinner jag på nyårsståhej, så lev kul eller bra eller nåt så länge. Hej och vi hörs igen tjugohundratolv.

Har kommit fram till att jag nog gillar att måla rymdar, och tycker om ordet universum. Är nog fascinerad av rymden. Av dess oändlighet och evighet och monstruösa proportioner. Över att siffror om rymden är större än jag kan begripa. Här är en rymdkatt.





(och så for vi ut i evigheten)

(Lyssnar på John Holm och målar akvarell.)

Tänkte visa några saker jag gav bort i julklapp i år. Jag hade second hand/göra själv/ekologiskt som tema på alla mina klappar. Till min mor sydde jag en tygkasse och far fick en varm mönstrad halsduk jag hittat på secondhand, och så fick de båda en vas jag gjort.



Till min äldsta bror gav jag två koppar och en påse ekologiskt fair trade-te. Kopparna kom från secondhand och så målade jag mönster på dem, såhär:



Nästa bror i ordningen fick två soffkuddar som jag hade gjort och min syster fick två linnen i ekologisk bomull som jag hade gjort egna tryck på. De såg ut såhär:




Och så fick hela min familj, klimatet och ett par familjer i Afrika en present: jag betalade tvåhundra kronor för att tio stycken träd ska planteras i ett projekt som heter Vi-skogen. De här träden är både bra för miljön och ger familjer chans att bli självförsörjande. Här kan man plantera träd elektroniskt.

>>Varför läser du den där boken säger jag och du svarar självklart att du läser den för att du tycker om att läsa den och när jag frågar varför är du redan inne i huvudkaraktärens hjärnbalk igen,

då just då blir jag glad över att du inte förstår mig för om du förstod mig skulle du precis som jag kastas in i en karusell som går alldeles för fort och där centrifugala krafter kastar dig utåt men fartvinden trycker dig inåt,

och du räknas bara om det du gör syns på papper.

Och jag undrar när jag förlorade den, eller var jag tappade bort den, min egen tillåtelse att göra saker som jag sedan fick gömma bland triljoner andra timmar minuter sekunder som jag tillbringat utan att få ut en produkt, förutom min egen godkännelse och stundande nöje.

Det är ett jävla betygsystem som äter sig in i våra hjärnor.<<

~


Mina senaste dagar har mest bestått av att vara ledig, göra klart julklappar (ska visa mer vad det blev en annan dag) och krama människor jag tycker om och jag har haft en fin jul som gick mer ut på att ha det spontant mysigt än att hetsigt försöka eftersträva en idyllisk barndomsjul som ändå bara gör en besviken eftersom själva hetsandet förstör allting. Jag hoppas att er jul var fin vare sig ni firade den eller ej men att ni umgicks med folk som gör er glada eller hela.

Och det blir mörkt tidigt och när det väl är ljust glömmer jag att fota, har inga bilder att visa men har kommit igång med målandet lite igen, och skriver ibland.

Det är ganska fantastiskt vad jag är glad att jag valde just den gymnasielinje jag valde. Häromdagen lyssnade jag på spotify-listor från min högstadietid och kände mig lite nostalgisk när jag tänkte på det fina med högstadiet. Att man ändå kunde ha en så bra tid bland korridorer med stengolv. Och jag tänker på min klass, hur mycket jag tyckte om den för det mesta.

Men även om jag hamnade i just den klassen där alla tillät varandra att vara fria med vem vi var, var det något med den där skolan som gjorde att jag inte var helt fri. Det var något med dess småskalighet och instängda korridorer där alla fick veta allt om alla, som gjorde att jag inte ville sticka ut. Och så tänker jag på hur jag är nu. Samma fast ändå inte. För nu går jag på en större skola; där jag inte kan namnet på varenda person, och där alla inte pratar om mig om jag har en tröja som sticker ut från mängden. Jag går på en linje där det är så vanligt att sticka ut att ingen sticker ut eller alla sticker ut tillsammans. Jag tror det behövdes för en sån som jag, som inte gillar att vara i blickarnas fång, som vill kunna vara jag utan att vara ett större samtalsämne än någon annan.



(Just som jag satt och tänkte det här så läste jag det här inlägget och på sätt och vis kändes det bra att läsa vad någon annan skrivit och nästan tro att man skrivit det själv.)


Och nu har jag äntligen jullov och jag längtar så efter att återfå tankekraften att sätta igång med att måla. Jag har varit för trött för just det där igångsättandet på sistone. Saknar målandet väldigt, för när man väl kommit igång är det som terapi för alla kroppens organ.


Det här blev visst ett spretigt inlägg, men ni kan väl lyssna på det här som avslutning. Hej.

Vad är poängen med ömsesidig undran säger jag och lättar på locket till en frostad glasburk som är liten i min hand men vars universum är snäppet på så oändligt som antalet trådar som kopplar samman dina hjärnceller och skapar oförståbara faktum. Ur den minimala glipan eller det monstruösa gapet som jag skapade mellan burkens två organ forsar luft som kväver mig med sin laddade syresammansättning full av plus och minus. Det är för ologiskt för mig fast vi fick lära oss om positivt och negativt och är det du som är plus och jag som är minus eller är det precis tvärt om, och alla osammansättningar och ömsesidig undran ger mig svindel och om man skriker rakt ut blir allt bara värre för ingen förstår på samma sätt ändå.



(Nu ska jag läsa till morgondagens samhällsprov och sedan är det två dagar innan lov och på tisdag har min klass och jag vernissage på Konstmuséet och då får ni gärna komma klockan fem om ni bor i närheten av Kalmar. Annars gör jag julklappar, lyssnar på Nationalteatern och glädjer mig över att musikhjälpen samlade ihop arton komma en miljoner. Idag snöade det massor fast ingenting stannade kvar. Synd, tänkte jag.)

Vi går i samma kläder, så att säga.

Och du pratar om världens litenhet men jag undrar hur världen kan vara så liten när det du tänker är så stort och jag har läst att man tänker sextiotusen tankar per dag men vart tar de vägen, ditt huvud borde explodera och jag undrar var gränsen går mellan två tankar och du säger att kanske borde man aldrig dra gränser men du ändrar dig direkt och tänker högt att om det här tanken inte fanns skulle du explodera.

Och jag är ett vakuum och om du exploderar kommer jag implodera.



Bild

En våldnad från förr
En vacker förbannad våldnad
som alltid var rätt och
aldrig fel
och
en våldnad uppbyggd av en stereotypisk
bild som ingen
känns vid

En vacker förbannad våldnad som
borrar sina klor genom
skinn och kött
och vener
i min rygg
krossar kotor i min ryggrad
och etsar sig fast i dess
sprickor

Och att förändras går fort
fast
att byta karaktär och börja bete sig som den man faktiskt är
som är precis lika grå som alla andra
gör
att våldnaden liksom expanderar
och dess vackra förbannade karaktär
som ingen
känns vid
gör gråheten evighetsgrå
och fulheten
kväver alla andras fulhet
och där står du

fulast
av
alla

(Och en våldnads viskning väser
att ingen
ska förändras.
Jag förändras.)

Vill måla, men pappret förblir liksom tomt. Knäcker nötter och tuggar hubbabubba och läser en massa. Och så har jag gjort ett portfolio, som jag för en gångs skull är nöjd med. Här kan ni hitta det, och om ni vill kan ni ju följa den med hjälp av knappen i övre hörnet.

På senaste tiden har all tid försvunnit iväg och jag har målat ytterst lite och det jag målat blev det fulaste jag gjort tror jag. Har gått på second handaffärer och en julmarknad, ätit sushi för (nästan) första gången och haft det fint med vänner och en syster, drömt om att resa till Indien och haft svårt att sova ibland. Ätit pasta med mycket vitlök, umgåtts med syster och gått på promenad i mörker på en gata där alla gatlyktor gått sönder. Och så har jag äntligen satt upp saker på min vita tomma vägg:

Den här bilden fick min numera tjugofyraårige bror på sin födelsedag.


(Såg att det är ganska många nya människor som har hittat hit. Jag vet inte hur, men jag är hemskt glad för att ni är här. Välkomna så mycket (hjärta))

(Jag tänkte att eftersom ni har ställt frågor till mig, vill jag gärna ställa några tillbaka. Jag är så nyfiken på er som tser på min blogg genom en datorskärm. Svara hemskt gärna alla ni.

Har du någon blogg som du tycker om alldeles extra mycket?
Vilken musik lyssnar du alltid på när du känner mycket på en gång?
Vad inspirerar dig?
Vilken egenskap tycker du allra mest om med hos dig själv?)


(Om ni vill kan ni ju också gilla min blogg på facebook via knappen där till höger. Om ni gillar den alltså. Då blir jag glad)

Hur länge har du ritat/målat och så? I livet alltså. Du är ju så fantastiskt duktig.
Plus att jag undrar vad du gör på fritiden när du inte ritar & målar?

Jag tror att jag har ritat och målat mer eller mindre hela livet, fast när jag var yngre var det nog inte i större utsträckning än i princip alla barn gör. Kanske insåg jag att jag tyckte om att rita väldigt mycket när jag var runt tio-tolv och slutade rita av bilder när jag var kanske femton. (Och tacktacktack för att du är så snäll!)

På fritiden brukar jag fika med vänner, läsa, second hand-shoppa och någon gång ibland (fast alldeles för sällan) gör jag smycken eller andra saker. Annars sitter jag nersjunken i soffan och ser på tv-serier som egentligen inte är särskilt bra, hänger om tavlorna på min vägg eller sitter kvar i skolan och jobbar med lera eller målar i vår arbetsbok. Äter apelsiner och lagar mindre komplicerad middag än vad jag har tid till.

 

Vart i landet bor du?

Ganska långt i söder, i Kalmar för att vara mer exakt.

 

Vilken färg har du på dina strumpor?

De jag har just nu är rosa- och grårandiga. Väldigt fula i min mening.

Favoritfärg?

Oj, vad svårt. Men jag tror att det är lejongul eller skogsgrön.

Nämn några favoritband/artister/musiker?

Tänker ungefär The Knife, Kent, Emil Jensen, Tom Waits, Säkert!, PJ Harvey, Bon Iver (nu har jag säkert glömt de allra käraste). Just nu lyssnar jag också mycket på Familjen, Timbuktu, Gaby and the Guns och Nina Simone.

(the knife)

Vilken skola går du på? (Jag skulle gissa på Jenny, men det kanske finns någon friskola med bildinriktning?)

Jenny Nyström är precis rätt!

Nämn en/flera förebilder för dig?

Mamma för att hon är fri och den mest sympatiska människa jag vet och pappa för att han är trygg i sig själv och livet och dessutom klokast i världen. Annars är det människor som står upp när alla andra sitter, som vågar bryta normer för att stå upp för det de tycker är rätt och som kan offra allt i kamp för ett helt folk.

(och konstnärer som inspirerar är till exempel Frida Kahlo, Nathalie Ruejas och Outi Hieskanen som är en finländsk konstnärinna som mamma träffat nån gång och som vi har en bok av full av vargar, människor och björnpojkar)

(mitt porträtt av far och mor)

Vilket är ditt absoluta favoritplagg?

Just nu och kanske för lång tid framåt min tjocka mönstrade tröja. Och mina ljusblåa lite lössittande högmidjade jeans som jag vill gå runt i varenda dag.

Var köper du alla färger och pennor som du måla med? (:

Mina tunna svarta tuschpennor köper jag på bokaffären i stan, flytande tusch har jag beställt från IB Wahlströms hemsida, akvareller och akryl har jag fått i presenter och promarkers har jag både beställt från artistica.nu och köpt på en konstnärshandel i Kalmar.

Vilket djur hade du helst varit?

Antagligen något väldigt okänt djur som lever ett väldigt roligt och spännande liv, som man knappast har sett ens på något naturprogram på TV, men av de jag känner till skulle jag nog vara en korsning mellan en fågel med breda trygga vingar och en fisk eftersom jag alltid velat kunna andas under vattnet utan fängslande syrestuber eller snorklar.

(bild)

Hej fina Anna! jag undrar vilken din bästa bok är?

När jag ska berätta vilken bok/film/musik jag tycker om brukar jag alltid glömma bort allt det bästa just då och så kommer jag på det ett ögonblick senare när det är för sent. Men den bästa boken som jag kommer på just nu är nog Bildhuggarens dotter eller Den ärliga bedragaren av Tove Jansson eller kanske Boktjuven av Markus Zusak.

Jag sitter tyst.
Jag sitter där så jävla tyst
skyller allt på
mina gener,
på att jag säger väl något om jag har
något att säga.
Tänker att
jag är väl klok nog att hålla tyst
fast mitt medvetande
är allt för omedvetet vetande om
att
jag aktar mig.

Jag sitter där så jävla tyst
och aktar mig
Jag
vet att det inte är spiraler
av DNA
som har gjort mig tyst
det
är ett samhällssystem uppbyggt
av förbannade tankeelektroner
telepatiserade
in i vårt omedvetna vetande.

För de säger
att
det är vi som ska
akta oss
bereda plats för de som är
värda
att yttra orden.

Jag vill slå tillbaka och
stå emot,
men ändå sitter jag där så omedvetet medveten
om att jag
har uppfyllt kraven för den stereotyp som samhällets väggar har format
och om att jag låter
mig
sakta
tystas
ner.
Och istället för att slå tillbaka
slår jag
mig.





(Tänkte att jag imorgon ska svara på era frågor. Hej)

(Du längtar efter nånting,
men du vet inte vad
Du längtar efter nånting desperat
Du vill hem, du vill tillbaks
Men du har glömt var nånstans det var
Det har också jag / thåström)

Och allt sköljer över mig
som om
tusen betydelser fick mening

och jag vill skrapa bort
allt
som tränger djupt in under mitt skinn
in i kött och blod och medvetande
skapar grenar längs
strukturer
i min hud
(blir sanning)

Men det gror
etsar sig fast och om
skrapan är vass nog
blir det ändå
ärr
av jord
och tusen betydelser som fick mening

(Kanske låter det jag skriver lite sorgset eller argt eller svårt men det är nog mest för att det är lättast att sätta ord på det. Glädjen är bara där och är stor eller försiktig och oformulerbar, men det som är negativt är lättare att klä i ord.) Livet är ganska bra just nu. Fast jag är stressad över skolarbete och att tiden går så snabbt. Men tänker att jag gillar ändå mörkret som stannar länge och kommer tidigt. Min kantarellgula taklampa sprider ett sken som blir mysigare när världen utanför är mörk.


{Ny kategori: stavelser}

Har alltid tyckt att frågestunder på bloggar är lite överskattade, har inte förstått grejen med det. Men så tänkte jag att man visst får ut mycket av det. Den som har frågestunden får kloka saker att fundera på och de som läser får veta vad de undrar om. Tänkte att det kan vara bra.


Tänkte att jag kan ha en. Så, här är den, en frågestund. Fråga om vad ni vill så svarar jag på det jag vill. Bra för alla, eller hur? ♥





Bild 1 och 2

(Har varit lite rädd för att ha en frågestund. Tänk om ingen frågar något. Vilken ointressant människa jag skulle känna mig som. Men.)

(Fråga massor. Det blir roligt att svara på. Och förhoppningsvis att läsa)

Det finns ett litet dilemma med att ha en blogg. Det är att finna balansen mellan att skriva om tråkiga saker som man har gjort som inte en själ har intresse av, och att bara skriva om det fina, roliga och spännande som händer och på så sätt få ens liv att framstå som perfekt. Hamnar man på den första sidan av balansgången, och skriver om att man varken hann äta kiwi, hemgjord müsli eller färskpressad apelsinjuice till frukost (som alla fina, fantasifulla frukostbilder innehåller), att skolan tar upp all ens tid och inte har någon fin "dagens outfit-bild" eftersom man inte orkade anstränga sig för att se bra ut idag, finns det inget som fängslar läsaren. Kan man inte inspirera någon på ett eller annat sätt vill ingen läsa.

Hamnar man däremot på den andra sidan, och bara skriver om det intressanta i ens liv - som också inspirerar andra på något sätt - ger man en felaktig bild av sig själv. För det finns ingen som varenda dag stiger upp ur sängen på morgonen och ser perfekt ut, som varenda dag äter en perfekt tillagad middag som är perfekt upplagd på tallriken och som varenda dag har en massa spännande projekt pågång. Men det är ju så man framstår när man skriver om just de stunderna. (Alla "perfekt" i den här texten står inom tänkta cituationstecken. För vem bestämmer vad som är perfekt?)


I min bloggs historia har jag lagt upp en frukostbild en gång. Då såg den ut såhär. Under samma tid har jag inte gjort många undantag från att äta marmelad-macka och dricka juice/must/mjölk till frukost vid ett tråkigt träbord, ur ett vanligt glas och utan en C-vitaminrik apelsin. Men det blev just den morgonen, när jag drack te ur en fin kopp på en fin bricka i sängen med en fin filt, som jag visade.


Jag tror att det är det senare alternativet som de flesta läsarna, inklusive jag, fastnar för. Och jag tror det är mest åt det hållet jag hamnar med mitt skrivande. För jag visar inte de målningar som jag inte blir nöjd med, väljer endast ut de bilderna på mig där jag ser finast ut och jag skriver inte om att jag har samma strumpor idag som jag hade igår.


De teckningar som slutar såhär visar jag aldrig för er.


Visst är de inspirerande och spännande bloggarna mest intressanta att läsa, och även om dessa bloggar är bra på många sätt tror jag också de har sina nackdelar. Jag kan bara skriva utifrån mig själv, men jag vet att de kan ge mig ångest för att jag inte har intressanta möten, motionerar, lagar gourmetmat och träffar vänner varje vakna timme. Det är ju så skribenterna framstår filtrerade genom en datorskärm.


Såhär kan jag se ut när jag inte är beredd. Det är jag i bakgrunden alltså. (Foto av Reidar Pritzel, hoppas jag fick låna)


Jag vet inte om ni orkat läsa såhär långt, och jag vet inte exakt vad jag ville komma fram till. Kanske mest säga att jag försöker gå den här balansgången så försiktigt som möjligt men ibland kanske halkar lite, berätta att ibland dör jag av trisstess när jag tänker på mitt liv och att på facebook är det (väldigt)långt fler fula bilder på mig än fina.


PS. Ni visste nog redan det här, men jag vet att det är lätt att glömma bort. Påminner både mig själv och er. Hej! DS.

(nu när planeterna ha ställt sig på rad / timbuktu)

Fick en fråga om vilka andra hands-affärer jag tycker om i min stad, Kalmar. Eftersom jag fått frågan förut och då bara svarade i en kommentar, tänkte jag att jag nu kan göra ett litet inlägg om det. (Kanske inte så värst intressant för o-kalmarbor, men antingen kan ni ju helt strunta i det eller spara och kolla på om ni skulle få för er att åka hit. Hur som.)


Min favoritbutik ligger nära där jag bor, vid Södercentrum. Human Bridge heter den. Där kan jag kika in varje gång jag går och handlar. Där har jag hittat bland annat min skogsgröna kofta och blå/röd-randiga mössa, samt mitt fina soffbord och mattan därunder.





En annan favorit är Stadsmissionen som ligger vid Berga ungefär. De har en himla massa saker och man hittar något för det mesta. Till exempel gula köksvågar eller lampskärmar.






Maria Retro som ligger på Esplanaden är väldigt litet och ganska dyrt, men ungefär allt är fint. Där har jag köpt smörgåspapper till exempel:



Erikshjälpen som ligger inne i stan är inte min personliga favorit, men kollar man ordentligt brukar man kunna hitta något. Till exempel den här tjocktröjan:



Röda Korset kommer jag inte till särskilt ofta, men de är också värda en titt.

Tack för mig, hej.

Jag kom ur fas litegrann. Har lagt all min målarkraft på skolarbeten, men målade klart den här igår. Om natten, omsluter sig från omvärlden. Med sin katt bredvid, och en apelsinplanta utanför. Månen lyser kallt.

Eftersom jag mest målar A3 nuförtiden, och inte har nån A3 scanner, blir bilderna lite sämre. Speciellt nu när det mörknar så tidigt. Men det ska nog funka ändå, tror jag. (Här kan ni se bilden större.)

Den här veckan har jag haft höstlov. November kom med tända gatlyktor i vit dimma och inspirationen försvann fast den borde vara som starkast nu. Hade tänkt måla massor fast drog några drag och sen blev det inte mer. Har massor av tankar men kan inte formulera dem vare sig i huvudet eller på papper. Satt på ett fik med en vän och det var fint att prata med henne medan det blev imma på fönsterna och lamporna med tygskärmar tändes.

(Tänker att om jag väntar lite kanske inspirationen samlar sig på hög och då blir det en extra bra känsla när jag väl släpper ut den. Kanske så.)





Parentes - arkiverade bilder - slut på parentes

Häromveckan lånade jag systers ritplatta och testade att rita lite i Photoshop. Blev väldigt nöjd till en början, sen insåg jag att jag saknade de levande färgskiftningarna som träder fram när man målar för hand. Tänkte att den gula cirkeln och den gröna tröjan skulle mått bra av att vara målad i akvarell. Men.



Hej.


PS. H frågade var jag har köpt de här strumpbyxorna. De är från Åhlens. Nu vet ni. Hej igen! DS.

Hej november, vad tiden flyr.



(Att behålla de friheter man har, att ta sig nya, om en sköld mot det som vill förstöra dem. Svårt att förklara men jag hoppas ni förstår. Annars får ni förstå på ert eget sätt)

Har höstlov. Lyssnar på cirkus miramar, dricker te och äter skorpor, klappar katter på magen, målar och funderar, går på soliga höstpromenader, blir jagad av kossor och löser korsord.

Klipper ut detaljer ur fotografier och sätter ihop till kalejdoskop. Såhär:



Trädstammars spegelbild i en sjö och



en massa bin.


Och förresten har jag ritat en ny header. Om det inte syns för er kan ni ju pröva att uppdatera sidan, så ska det nog fungera. Hej.

På min födelsedag gav min mamma mig akrylfärger och ett A3-block med akrylpapper. Sedan jag testat det vill jag aldrig mer måla på A4. Här är min första målning med akryl (och tusch i flytande- och pennform):




Tänker: Bryt dig in, bryt dig ut. Bryt dig loss. Bryt ihop.

Pratar med min treårige brorson om stjärnor. Följer stjärnorna efter oss när vi åker, frågar han. Jag tänker att vad stor du måste ha känt dig när du trodde att allt berodde på dig och inte visste att det är du som beror på allt annat. När man är ledsen ser allt blankt ut och då ser det ut som stjärnor, sa han.

Ja, sa jag.



{Lyssnar på den här låten hela tiden ungefär / Mun & Hjärta - Gaby and the guns.}

Igår var en fin födelsedag och idag plus imorgon ska jag läsa om Sveriges statsskick. {Vi hörs när provet är skrivet.}

Idag fyller jag sjutton år. Eller sextusentvåhundranio dagar. Precis på klockslaget blir det femhundratrettiosexmiljoner fyrahundrafemtiosjutusen sexhundra sekunder. Ganska öronbedövande mycket om sekunder hade varit decibel.


Idag ska jag nog mest klia katter på magen, brodera en smula, få presenter och måla akvarell. Och hoppas att mitt sjuttonde år blir ännu finare än mitt sextonde var. (Här är en orelaterad bild på min katt:)

Satt och kände mig otillräcklig, sådär som man gör ibland. Började läsa ord som ni skrivit till mig och satt där och läste i två timmar med ett stort leende i en tom lägenhet. Fick ont i käkarna av att le så mycket och länge och försökte sluta men kunde inte riktigt. Blev så fruktansvärt glad och tänkte att jag räcker nog till, tack. ♥

Jag och syster satte upp fotografier på den stora vita väggen över soffan. En blandning av svartvita från när mamma var ung och färgbilder som jag har tagit. Bra, ja?



Festivaldans, gamla reklamskyltar för tandkräm, loppis, tågåkande och mammas vänner på folkhögskolan.



Farmor, hus, festival och en Vanni.



Pappa som ung, Ellen, pip-rökning och Göteborg om natten.



Mamma som ung och mer festival.

Idag har jag tio blå halvmånar på händerna. Nästa gång blir de nog i flera olika färger.



Imorgon åker alla vi på Bild- och formprogrammet till Louisiana. Det blir fint.

(+bra musik)

Nu händer allt fast ingenting, tror jag.

Igår:

hade jag en skogsgrön kofta ♦ röda strumpor ♦ orange läppstift ♦ stickad mössa



blixt

köpte jag två koppar för tre kronor styck, som är sanslöst fina




och en randig mössa för tio spänn



och häromveckan köpte jag ett tidningsställ på en loppis för en femma

Frekvenser

Var
är du,
jag ropar ju på dig
fast tyst
Kanske att mina obefintliga ord är bokstäver
sammansatta i fel ordning
och kanske
skriker du lika tyst till mig.

Var
är du,
jag väntar ju på dig
jag
lyssnar på din höga tystnad, den
är öronbedövande
Kanske
menar
den
allt.

Var är du,
jag ropar ju på dig
fast tyst
Skriker tystnad



{Visste inte att det skulle vara så svårt att visa det jag har skrivit för andra. Jag var lite rädd innan jag publicerade den första texten. Tänkte att jag kanske ska öva lite på att skriva texter innan jag visar. Och kanske är det bara strunt, antagligen. Men det spelar nog ingen roll. Kanske är strunt bra. Får prestationsångest av att allt ska vara så värdefullt.}

{förvirrad, tror jag. eller fast kanske}

Går på höstpromenader, blir omringade av nyfikna kor, målar med flytande tusch och lyssnar på fin musik. Till exempel det här.

Någon särskild känsla med att rita på första pappret i ett nytt ritblock. Blev glad.



Flytande tusch, akvarell och lite penna.

Ord
lätta som luft
oladdade
Jag samlar dem på hög
jag
ändrar och tänker att ord
som är lätta som luft
behövs väl inte och du
ingen
är medveten om
dess existens.

Och jag tänker
att ord är bara bokstäver, stavelser
sammansatta.
Blir ett universum och
universum
är allt för försumbara för att formuleras.

Jag
vill inget förstöra och du
ord kan förstöra allt
så jag bygger upp ett universum
i min kropp
och universum expanderar
och
det bygger stora himla galaxer
dess rymd blir
oformbar.

Jag tänker att
ett universum
kan man inte formulera
och orden blir
tunga stenar som jag tycker
glittrar
av den stora rymd som finns i
fast
de är bara grå och mina strupar
kan inte lyfta
ett helt universum.

Förstår du det?

Älskar nostalgimusik. Älskar flytande tusch [höst] rymdar {orange skärp} havet er [färger] mönster skuggor vänner {snälla ord} engagemang bibliotek.

Vet ni, att när det är dimma ute och man åker buss över bron, är det som att åka i ett ljusgrått ingenting. Som om världen försvunnit och bara en grå rymd fanns kvar.



Och att lyssna på Emil Jensen är ungefär som att läsa Tove Janson. Jag börjar skriva ner kloka ord på små lappar för att komma ihåg just de orden, men så slutar jag för jag inser att jag skriver ner nästan allt och då kan man likväl lyssna och läsa om och om igen.

Hej oktober. Kom med rosiga kinder, färgsprakande löv och knastrande steg, tidiga skymningar och femton lager halsduk. (Aktuellt läge: sol som strålar tjugotals grader men träd som börjar gå i rostrött, lila och orange.)














{Om man riktar kameran mot skogslinjen och sätter träden ur fokus blir de ett oformligt band som sprakar av färger}

I förrgår gjorde jag tre väldigt fina fynd på second hand-affären som ligger bredvid matbutiken. Ett par jeans som var de jeans jag drömt om. Hög midja, vacker blå färg, sliten skinnlapp och lagom lössittande. Dessutom köpte jag ett soffbord och en matta med fint mönster:



Bordet är enkelt och mattan mönstrad. Går fint ihop. (140 kronor ihopplussat)

Kramar, mönster, kragar och en bokmärkeskatt i famnen:



{Att önska att man påverkade på något sätt. Att det man gjorde betydde något för någon. Patti Smith sa det så bra en gång. "I wanted to be an artist, but I wanted my work to matter."}