Prins Charles känsla

För några månader sedan läste jag ett seriealbum av Liv Strömqvist. Prins Charles känsla heter den. Den är svår att jämföra med andra läsupplevelser jag haft eftersom jag sällan läser serier, men den är en av de böckerna som påverkat mig mest, oavsett genre. Jag älskar hur hon på ett så genialt sätt ifrågasätter tvåsamhetsnormen, den stereotypiska heteroförhållandesnormen och hur vi hela vårt liv blir intalade att det viktigaste är att "finna den rätta" och gör man inte det är man misslyckad. Hon är liksom otrolig.





Och igår läste jag hennes album Ja till liv. Det var också väldigt bra till vissa delar, men i det stora hela tycker jag inte den var lika genialt som Prins Charles känsla. Imorgon ska jag låna hem Einsteins fru.


Men, för att fatta mig kort. Läs.

Ditt världsallt



du byggde upp en värld i dina händer
drog i tunna trådar av nylon
och varenda nerv i världens system
följde dig i dansen
efter manuset till din dockteater

men så kom medians röst som överröstade takten och
trampade dig på tårna
och vetenskapens lagar frätte som syra
etsade mönster i din hud, spriddes i dina vener och karvade in formler
på dina näthinnor

trådarna klipptes av och
din fantasivärlds nerver tappade signalen till ditt världsallt

kollaps

plötsligt var din egen sanning osanning för
ettusen och en röster hade sagt att
du gör fel fel fel
och du vet att dina tankar kan överrösta tusen röster men ettusen och en blir öronbedövande
och ingen marionett i världen kan kontrollera dess volym


(och om man odlar träd ur sina vener och
föder människor med sina blodkroppar
låter nerver bli kontaktnät
och blodet pumpande viljor

kan vi överleva då?)

Två stycken ord och två symboler och en bild



[ett porträtt]

Om signaler och jämställdhet

Allt man gör eller visar eller säger (skriker viskar) tas in av omvärlden och filtreras. Skulle jag ha tänkt så för två år sedan skulle jag tycka att det var ganska ogreppbart. Två år tillbaka tänkte jag nog ganska lite när jag målade. Jag tänkte inte på vad mina bilder förmedlade eller hur andra tolkade dem, vad jag också skulle kunna stå för när jag målade som jag gjorde. På vissa sätt var det skönt att inte tänka, även om jag missade en hel dimension inom målande. Men det visste jag inte då.

Två år tillbaka målade jag i princip enbart vad jag ansåg var snygga tjejer, eller vad jag nu vet var medians bild av snygga tjejer. Deras utseende varierade nog inte särskilt mycket; alltid smala midjor, höga kindben, nätta näsor och vackert hår. Vad jag inte funderade över var att jag själv bidrog till att bekräfta idealen som satts upp, jag godkände dem och satte en OK-stämpel. Mina bilder sa att jag stod för de idealen.






En vän frågade mig hur det kom sig att de personer jag numera målar ofta ser ganska unisexa ut. Jag ska försöka förklara. Jag vill måla vad jag tycker jämställdhet är; dvs att det är individen som är betydelsefull och inte könet (som det till allt för stor del är i samhället). Jag tror att vi i oss har så mycket ingrodda förutbestämda meningar om hur kvinnor och män är som personer, att när vi ser och tolkar en bild som föreställer en människa spelar könet otroligt stor roll för hur vi tolkar bilden. Så vill inte jag att det ska vara, såvida man inte vill förmedla något med just det faktum att personen är av ett visst kön. I många fall vill jag inte att könet ska ha en del i hur man tar in mina bilder och därför vill jag undvika att måla attribut som göra att vi automatiskt ser personen som antingen man eller kvinna.



Under det senaste året har jag blivit mer och mer medveten om vilka signaler jag skickar ut med det jag målar eller gör eller säger eller hur jag själv rättar mig efter normer och ideal. Jag greppar fortfarande inte hela vidden av att bara visa upp det man kan stå för hundra procent; för att helt kunna greppa det måste man nog bli kvitt alla normer/ideal/hokuspokus som media och omvärlden tryckt i oss (och som vi motvilligt tagit emot). Men jag tror att genom att ha blivit lite mer medveten om det här har jag förbättras. Jag är mer stolt över det jag gör idag. Inte bara för att jag tycker att jag förbättrats rent teknik- och formmässigt utan även för att jag vet att innehållet är något jag kan stå för.







(Dela gärna med er av era visa tankar och åsikter, hjärta)

(Hela världen på ett köksbord)

Jag har fyra nya köksstolar från 50-talet. När jag köpte dem på second hand fick jag till och med en lapp med deras historia i ord


jag har också ett nytt köksbord, även det från second hand


det bordet rymmer hela världen

Lov och o-lov, långluggar och kortluggar

Tappade rösten och hittade den igen.

Målade färger som blandade sig rätt.

Klippte bort den långa luggen i ett ögonblick av irritation för att den aldrig ville ligga såhär. Blev nöjd.





(några fördelar med lov:
man kan pärla örhängen klockan tre på natten
man kan äta nattmacka med en hemkommen syster
man får äta god hemlagad mat, istället för min ständiga fantasilösa pasta
man kan ha musik i öronen dagarna i ända)

Hon som lärde sig simma





Hon som hade kontroll över havet. Hon som tämjde dess massiva väsen.

You must be out of your mind

Och där står du, evigt dömd av andras blickar, som att det var deras godkännande som bekräftade din existens.


Världens mest långsamma kollaps

Hittade en halvfärdig bild som jag påbörjade i höstas, målade dit lite himmel och sedan liksom såhär:



Är hemma och är sjuk, ute töar det och jag hörde fåglarna kvittra, det känns som att våren är på väg och efter att knappt ha målat alls på ett par veckor gör jag det nu överflöd och jag kommer på saker jag vill göra men har inte rätt material hemma. Persiennstreck av ljus på handleden.

Ljusets alla färger blandas till vitt



(Och de sade att din näsa är för stor din hud för slapp din mun för bred dina ögon för små, du är felfelfel. Du var rätt för mig.)

Satt och ritade streck streck streck och lät akvarellen sköta sin färgblandning och tänkte att måla är det bästa som finns. Och människor också.


Konstateranden

Och det blir glest med blogginlägg när jag för tillfället mest
går i skolan
åker skidor
umgås med vänner
älskar vädret
och ändå längtar till sommaren för att den nog kommer bli så fruktansvärt bra.


(jag lånar en bild som Reidar tog när vi var ute på en fem timmar lång skidtur, gjorde upp eld, grillade på pinnar och drack choklad ur termos. hans flickr har ni här)


Vill mest konstatera tre saker.

I. Jag älskar er som läser för att ni fortsätter skriva snälla ord fast jag för tillfället inte ger så mycket tillbaka.

II. Den sittande regeringen suger.

III. Popcorn och oboy är en förvånansvärt god kombination.

En tid att avliva, ett liv att avverka

(Man är väl fel person
av fel kön
i fel roll
i fel ålder
på fel plats
vid fel tidpunkt
på en galen planet
/Sonja Åkesson/)


Och snön har fallit i flera decimeter, och frostrosor på fönstrena





och fönsterutsikt



och jag målar igen



och såg ut såhär nån gång i förra veckan



och katten värmer sig i fåtöljen



och jag lyssnar på det här


Mår ganska bra, har bokat två festivalbiljetter, går runt i tre lager tröjor och stickade sockar, läser Harry Potter och njuter av att vara på ön hos mina föräldrar igen. Hur mår ni?

RSS 2.0