Jag har ingen aning

Att känna sig själv tror jag är något som många eftersträvar. Jag gör det, och har gjort det i elva år minst. Än så länge har jag inte kommit fram till något svar.

Eller, ja. Tillfälliga svar har jag väl kommit fram till, efter timmar av funderingar. Tänkt att; ja men sådan är jag nog, satt punkt där och hoppats på att svaret ska vara lika sant imorgon. Men varje gång blir det fel, varje gång börjar jag tvivla. Och jag vet inte om det är jag som förändras, eller om det är svaren som gör det.



En av de största frågorna jag har ställt mig själv är vem jag är i sociala sammanhang. Genom alla mina skolår, på lärarsamtal efter lärarsamtal, har jag fått höra orden "Anna, du borde prata mer". Jag har hört dem så många gånger att det känns som om orden skavt sönder mina hörselgångar. Och varenda gång har jag svarat "Men jag är tyst som person och det är väl inget jag behöver ändra på". Att jag har inskrivet i mina gener att inte slänga ur mig ord innan jag tänker, att alltid (medvetet eller omedvetet) tänka efter om omgivningen har nån nytta av att höra det jag tänkte säga är väl inget jag borde ändra på. Det är ju bara sån jag är.

Varenda gång svarade jag likadant och varenda gång stack det till lite i mig. Det stack till för att jag inte visste om jag talade sanning eller inte. Jag vet inte om mina gener har gjort mig tyst och blyg, återhållsam och tillbakadragen, eller om samhället har gjort mig sån.



Kanske är det sant det jag sa, för en lärare ska inte säga åt en elev att ändra på sin personlighet för att eleven ska vara lika tyst eller högljudd som alla andra. Kanske föddes jag tyst, och varför ska jag då ändra på det. Samtidigt vet jag att det finns en ganska stor möjlighet att den enda anledningen att jag är som jag är, är för att jag genom hela min skolgång har fått en regel om att flickor ska vara duktiga och tysta inpräntad i mitt medvetande.

Och om så är fallet - om min blygsamhet inte är naturlig utan bara ett lock som lagts över och dämpat min egen personlighet - så vill jag gå tillbaka till alla mina gamla lärare och säga "tack, ni hade nog rätt". Då vill jag börja säga alla repliker jag formar i huvudet, sluta tänka att det antagligen inte är nån som bryr sig ändå och aldrig sluta stå upp för det jag tycker är rätt. Om så är fallet är det något att kämpa emot, då vill jag trycka bort normer som jag bara följer för att de är normer och inte för att jag vill.



Men frågan återstår och jag är lika förvirrad som för elva år sedan. Ska jag gilla mig själv som jag är eller ska jag skrapa bort en yta som inte är jag. Eller har den blivit jag, ska jag välkomna det som en del av mig själv. Ska jag beskriva mig som den jag egentligen är eller den jag har blivit. Är det samma sak och spelar det nån roll. Det enda svaret som inte förändras, det enda svaret som är lika sant imorgon som idag, är: Jag har ingen aning.

Kommentarer
Postat av: Malin

Oj, vilken jättesvår reflektion, men väldigt intressant. Är jag sån här eller har allt runt omkring mig jort mig sån? och isf - vad är JAG? den kan man nog fundera på ett tag...



Anna, dina bilder är så häftiga, du har verkligen en unik stil - fortsätt med det! Om inte annat så visar dina målningar det som verkligen är du?



älskar den sista bilden. Hade jag lite mer pengar skulle jag be att få köpa den av dig.



Kram!

2012-05-08 @ 19:08:04
URL: http://malinsmonolog.blogg.se/
Postat av: Bokstavsfabrik

Åh, jag har alltid fått det motsatta sagt till mig, att jag pratar för mycket. Att jag tröttar ut folk med allt mitt prat. Men jag ändrar mig också dag till dag om jag borde tona ner mig eller skita i vilket.

2012-05-08 @ 20:00:40
URL: http://solfingrar.devote.se
Postat av: ida

Mycket att tänka på, jag känner igen mig i det du skriver.

I skolan tänkte jag mkt på vad jag skulle säga å inte. Ibland försökte jag bara säga saker för jag känner att jag vill vara mer delaktig. Det är ngt som jag fortfarande försöker göra. Men det är mitt eget val. Samhället formar oss,precis som du skriver. Jag tror man kan vara den man vill vara, man har bara sitt eget liv att ändra, men det är förstås inte lätt alla gånger. Och mår du bra av att vara tyst och vill vara det så ska du ju vara det. Tkr det var dumt av dina lärare att säga så, det är inte bara å bara.



Och måste säga att jag gillar det du skapar! Inte dumt alls!

2012-05-08 @ 20:13:32
URL: http://aidu.blogg.se/
Postat av: Sonja

Det är så underligt, för jag har tänkt EXAKT sådär om mig själv. I säkert 11 år, jag med. Svarat lärarna på precis samma sätt. Tystnaden är en del av mig nu, bara genom att jag alltid sagt att jag är tyst. Och tänker så fortfarande, hela tiden. Ibland kan jag tänka "varförvarförvarför kunde jag inte vara tyst? i fortsättningen ska jag hålla käften!" men så blir det inte så och så tänker jag samtidigt allt det där jag fått höra att "andra vill också ta del av dina åsikter" och "det är så himla jobbigt med folk som bara sitter och kollar på utan att själva delta i samtalet". Men jag vill inte alltid synas. Det är jobbigt, även om jag jobbar på det hela tiden. Och man blir så formad av vad andra tycker. Eller hur? Det sitter i en, vare sig man vill eller inte. Och kanske är det gener eller familjen. Eller samhället som gör att man blir så. Lite vilsen. Lite halv. Jag vet inte heller.



Oj. Vad onödigt långt och "jag"-fixerat det blev. Ångrar nästan och vill radera allt. Haha. Men äh.



Det jag ville säga var väl kanske, hm, att jag inte heller har en aning. Kramis.

2012-05-08 @ 20:22:00
URL: http://funderarfabriken.blogg.se/
Postat av: karin

för att dela mina egna erfarenheter över att ha haft en blyg uppväxt. jag var nog egentligen rädd för det mesta. men mest människor. och min dagmamma, mina lärare, mina vänners föräldrar...alla sa; "karin borde lära sig att ta mer plats", "karin borde prata mer", "karin är duktig i skolan men det är synd att hon inte vågar dela sin tankar". jag kunde minnas att jag satt och alltid ville gråta när folk sa så.det var som ett misslyckande jag inte kunde göra något åt. och jag tror faktiskt att just de orden grodde starkare. för alltid när jag kände mig som mest stark, pratsam osv kunde någon nästa sekund påpeka att jag brukade va blyg, liksom att jag helt plötligt kom på det, drog jag mig tillbaka igen. och jag vet inte heller. är jag född sådan? det tror jag inte.högsatdiet och främst när jag började gymnasiet märkte jag att här fanns människor som ville lyssna, människor som pratade om saker jag hade tänkt liknande om som jag kunde säga exakt vad jag tänkte utan att tänka ut meningen i huvudet 10 gånger innan jag sade den.



jag tror inte att blyga människor finns som en slags folkgrupp utan snarare att de inte blivit lyssnade på och sedan fått en stämpel på sig, kanske tänkt tankar som inte andra tänkt, kanske inte har lika lätt att anpassa mig. men att vuxna i tidig ålder sätter en stämpel på en som "lilla blyga tjejen" kan aldrig leda till något gått. för just det fick mig att tro det. att jag led av ett hopplöst fall av blyghet. jag kan bli så arg när jag tänker på alla de år de fick mig att tro det.

2012-05-08 @ 20:25:12
URL: http://silencepainter.blogg.se/
Postat av: Anna Horn

Hej Anna



Jag heter också Anna Horn och är konstnär

Har hela mitt liv kännt mig felplacerad och fått höra varför pratar du så mycket och tar så stor plats

Jag har också sökt...läst böcker, målat, tänkt. Gått på olika "kurser" festivaler men nu hittat ett tillfälligt lugn i mig själv

Kram Anna

2012-05-09 @ 10:33:47
Postat av: Fellen

Jag känner igen mig så otroligt väl i varje ord.

2012-05-09 @ 18:11:58
URL: http://fellen.devote.se
Postat av: Bella

Jag har känt likadant, jag tror tyvärr nästan alla har det. Letat efter mig själv och inte vetat vad som är jag och inte, vad som är ord som jag upprepar för att samhället kräver det och vad som faktiskt är mina egna. Men finns det då egna tankar, tankar som inte är hämtade någon annanstans ifrån på något sätt. Är vår uppfattning och slutsats av det vi hör och ser det som gör oss till den vi är? Ska vi inte tänka så mycket, "det där är väl ändå inte jag, eller tycker jag verkligen så." Eller ska vi faktiskt sträva efter att bli den vi vill vara, för det är väl ändå det som talar mest. Hur vill jag vara?



Just det här med blyghet har jag aldrig upplevt. Jag var snarare tvärtom när jag var liten. Pratade och var social med alla. I skolan har jag alltid känt mig missanpassad och konstig och när jag gick i min första skola, blev jag rent utfryst och mobbad. Min sociala sida slutade för ett tag. Det kunde gå flera dagar utan att jag pratade med någon i skolan. Nu har jag bytt skola för några år sedan och där är det tusen gånger bättre! Jag tycker riktigt mycket om de flesta i min klass och har hamnat kanske mittemellan den där översociala sexåringen och den tysta tolvåringen. Dessutom ska jag börja på gymnasiet nästa år (estet, bild) och där hoppas jag kunna "hitta mig själv" ännu mer, men framförallt hitta andra människor mer lika mig själv.



Jag tycker du ska ställa dig frågan "vill jag vara ganska tystlåten person?" är svaret JA, fine. Det finns ingen som får göra om dig till något du inte är! Är svaret NEJ, ja då kommer du få kämpa mot att samhället ska acceptera vem du har blivit och inte leva kvar i den du var. Det är tufft att faktiskt kämpa med att våga säga vad man tycker och blotta sig själv, jag vet! Men jag tror att jag hade tyckt att det var ännu jobbigare att gå inne med allt. Där måste vi ställa frågan till oss själva, bortse ifrån vad alla andra ska tycka och tänka. "Vad mår jag bäst av."



Blev en väldigt lång kommentar, men du tog upp ett intressant ämne ;) Måste också säga att du skriver otroligt bra och att jag älskar din blogg. Det är sådana personer som dig jag hade viljat träffa. Kreativa, smarta personer med sunda värderingar. Personer mer lika mig mig själv ;-)

2012-05-10 @ 15:45:49
URL: http://bellalinderoth.blogg.se/
Postat av: Anna

Jag känner igen mig så. "Du måste lära dig att ta för dig" "Jag vet ju att du kan, då är det ingen fara att säga det", "Alla kommer att bli glada om du pratar mer". Allt det där är så välmenat, men direkt där är det ändå förväntat av mig att jag är blyg. Jag ska vara blyg. Det är inte så lätt att ta sig ur en roll alla andra förväntar sig att att man ska ha.

2012-05-10 @ 18:30:45
URL: http://kattsam.blogspot.se/
Postat av: Candy

Man utvecklas ju hela tiden, så att man aldrig riktigt "hittar sig själv" är nog inget konstigt alls. Det där med att hitta sig själv handlar nog egentligen mest om att bli tillfreds med den man är precis nu, att acceptera att man förändrats och kommer fortsätta att göra det. Typ.



Att du är tyst kan väl vara både en kombination av genetik & sociala faktorer? Om du alltid varit tyst kanske det verkligen ligger i dina gener att vara eftertänksam, däremot verkar du ju också fundera en del över det du ska säga och om någon "verkligen skulle bry sig" vilket skvallrar om en rädsla för att bli dömd. Kanske för att du vet att samhället kan vara väldigt dömande? Kanske som du säger, för att du är flicka/kvinna och vi ska ju vara tysta?

2012-05-18 @ 23:16:21
URL: http://sugarhearted.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0