Fioler

Du var en främling. Jag var ond. Vi förintades av ingenting till ingenting.
Hela vår verklighet blev en vardag präglad av tristess och
nog kvävdes vi redan då
Vi bara visste inte hur mycket osynliga molekyler kunde betyda.

Vi kvävde nog varandra.
Du var ond, jag var ond. Vi var främlingar.
Du sa att imorgon kommer luften vara krispig
då blir det enklare att andas.
I luften exploderade vibrerande toner.
Fiolen sprängde våra trumhinnor.

(Du visslade muntert medan din värld systematiskt gick i bitar.)


[KANSKE DEN VACKRASTE LÅTEN I VÄRLDEN]

Binära tal

Allt det du yttrar
andas jag in genom filter av detektorer
analyserar
vartenda ord
och skriver upp i nollor och ettor i hjärnans självförstörande maskineri

Pressas samman
av varje sifferkombination
som har samma procentuella chans att vara riktig som felaktig
Gör det till en sanning
fast det är detektorer utan certifigering eller märkning eller namn
som har gjort det till vad det är

Jag pressar samman mig själv
och tror att jag hjälper
mig själv eller någon
annan
när jag förvränger ologik
till logik.

[Och du har ingen aning om att dina
ord
bränner hål
för när de lämnade din mun var de bara ljumna.]


PS. Jag har satt ihop en jättebra spotifylista. DS.

Produkter mäter våra prestationer

>>Varför läser du den där boken säger jag och du svarar självklart att du läser den för att du tycker om att läsa den och när jag frågar varför är du redan inne i huvudkaraktärens hjärnbalk igen,

då just då blir jag glad över att du inte förstår mig för om du förstod mig skulle du precis som jag kastas in i en karusell som går alldeles för fort och där centrifugala krafter kastar dig utåt men fartvinden trycker dig inåt,

och du räknas bara om det du gör syns på papper.

Och jag undrar när jag förlorade den, eller var jag tappade bort den, min egen tillåtelse att göra saker som jag sedan fick gömma bland triljoner andra timmar minuter sekunder som jag tillbringat utan att få ut en produkt, förutom min egen godkännelse och stundande nöje.

Det är ett jävla betygsystem som äter sig in i våra hjärnor.
<<

~


Mina senaste dagar har mest bestått av att vara ledig, göra klart julklappar (ska visa mer vad det blev en annan dag) och krama människor jag tycker om och jag har haft en fin jul som gick mer ut på att ha det spontant mysigt än att hetsigt försöka eftersträva en idyllisk barndomsjul som ändå bara gör en besviken eftersom själva hetsandet förstör allting. Jag hoppas att er jul var fin vare sig ni firade den eller ej men att ni umgicks med folk som gör er glada eller hela.

Och det blir mörkt tidigt och när det väl är ljust glömmer jag att fota, har inga bilder att visa men har kommit igång med målandet lite igen, och skriver ibland.

Isberg

Vad är poängen med ömsesidig undran säger jag och lättar på locket till en frostad glasburk som är liten i min hand men vars universum är snäppet på så oändligt som antalet trådar som kopplar samman dina hjärnceller och skapar oförståbara faktum. Ur den minimala glipan eller det monstruösa gapet som jag skapade mellan burkens två organ forsar luft som kväver mig med sin laddade syresammansättning full av plus och minus. Det är för ologiskt för mig fast vi fick lära oss om positivt och negativt och är det du som är plus och jag som är minus eller är det precis tvärt om, och alla osammansättningar och ömsesidig undran ger mig svindel och om man skriker rakt ut blir allt bara värre för ingen förstår på samma sätt ändå.



(Nu ska jag läsa till morgondagens samhällsprov och sedan är det två dagar innan lov och på tisdag har min klass och jag vernissage på Konstmuséet och då får ni gärna komma klockan fem om ni bor i närheten av Kalmar. Annars gör jag julklappar, lyssnar på Nationalteatern och glädjer mig över att musikhjälpen samlade ihop arton komma en miljoner. Idag snöade det massor fast ingenting stannade kvar. Synd, tänkte jag.)


Tänka högt

Och du pratar om världens litenhet men jag undrar hur världen kan vara så liten när det du tänker är så stort och jag har läst att man tänker sextiotusen tankar per dag men vart tar de vägen, ditt huvud borde explodera och jag undrar var gränsen går mellan två tankar och du säger att kanske borde man aldrig dra gränser men du ändrar dig direkt och tänker högt att om det här tanken inte fanns skulle du explodera.

Och jag är ett vakuum och om du exploderar kommer jag implodera.



Bild

En fulhet i kontrast

En våldnad från förr
En vacker förbannad våldnad
som alltid var rätt och
aldrig fel
och
en våldnad uppbyggd av en stereotypisk
bild som ingen
känns vid

En vacker förbannad våldnad som
borrar sina klor genom
skinn och kött
och vener
i min rygg
krossar kotor i min ryggrad
och etsar sig fast i dess
sprickor

Och att förändras går fort
fast
att byta karaktär och börja bete sig som den man faktiskt är
som är precis lika grå som alla andra
gör
att våldnaden liksom expanderar
och dess vackra förbannade karaktär
som ingen
känns vid
gör gråheten evighetsgrå
och fulheten
kväver alla andras fulhet
och där står du

fulast
av
alla

(Och en våldnads viskning väser
att ingen
ska förändras.
Jag förändras.)

Ofrivillig anpassning (/missanpassning)

Jag sitter tyst.
Jag sitter där så jävla tyst
skyller allt på
mina gener,
på att jag säger väl något om jag har
något att säga.
Tänker att
jag är väl klok nog att hålla tyst
fast mitt medvetande
är allt för omedvetet vetande om
att
jag aktar mig.

Jag sitter där så jävla tyst
och aktar mig
Jag
vet att det inte är spiraler
av DNA
som har gjort mig tyst
det
är ett samhällssystem uppbyggt
av förbannade tankeelektroner
telepatiserade
in i vårt omedvetna vetande.

För de säger
att
det är vi som ska
akta oss
bereda plats för de som är
värda
att yttra orden.

Jag vill slå tillbaka och
stå emot,
men ändå sitter jag där så omedvetet medveten
om att jag
har uppfyllt kraven för den stereotyp som samhällets väggar har format
och om att jag låter
mig
sakta
tystas
ner.
Och istället för att slå tillbaka
slår jag
mig.





(Tänkte att jag imorgon ska svara på era frågor. Hej)

Skriverier

Och allt sköljer över mig
som om
tusen betydelser fick mening

och jag vill skrapa bort
allt
som tränger djupt in under mitt skinn
in i kött och blod och medvetande
skapar grenar längs
strukturer
i min hud
(blir sanning)

Men det gror
etsar sig fast och om
skrapan är vass nog
blir det ändå
ärr
av jord
och tusen betydelser som fick mening

(Kanske låter det jag skriver lite sorgset eller argt eller svårt men det är nog mest för att det är lättast att sätta ord på det. Glädjen är bara där och är stor eller försiktig och oformulerbar, men det som är negativt är lättare att klä i ord.) Livet är ganska bra just nu. Fast jag är stressad över skolarbete och att tiden går så snabbt. Men tänker att jag gillar ändå mörkret som stannar länge och kommer tidigt. Min kantarellgula taklampa sprider ett sken som blir mysigare när världen utanför är mörk.


{Ny kategori: stavelser}

Jag vet inte längre om det jag sagt är saker jag själv har kommit på eller om jag hört det av nån som pratar högre än jag.

Frekvenser

Var
är du,
jag ropar ju på dig
fast tyst
Kanske att mina obefintliga ord är bokstäver
sammansatta i fel ordning
och kanske
skriker du lika tyst till mig.

Var
är du,
jag väntar ju på dig
jag
lyssnar på din höga tystnad, den
är öronbedövande
Kanske
menar
den
allt.

Var är du,
jag ropar ju på dig
fast tyst
Skriker tystnad



{Visste inte att det skulle vara så svårt att visa det jag har skrivit för andra. Jag var lite rädd innan jag publicerade den första texten. Tänkte att jag kanske ska öva lite på att skriva texter innan jag visar. Och kanske är det bara strunt, antagligen. Men det spelar nog ingen roll. Kanske är strunt bra. Får prestationsångest av att allt ska vara så värdefullt.}

Stavelser

Ord
lätta som luft
oladdade
Jag samlar dem på hög
jag
ändrar och tänker att ord
som är lätta som luft
behövs väl inte och du
ingen
är medveten om
dess existens.

Och jag tänker
att ord är bara bokstäver, stavelser
sammansatta.
Blir ett universum och
universum
är allt för försumbara för att formuleras.

Jag
vill inget förstöra och du
ord kan förstöra allt
så jag bygger upp ett universum
i min kropp
och universum expanderar
och
det bygger stora himla galaxer
dess rymd blir
oformbar.

Jag tänker att
ett universum
kan man inte formulera
och orden blir
tunga stenar som jag tycker
glittrar
av den stora rymd som finns i
fast
de är bara grå och mina strupar
kan inte lyfta
ett helt universum.

Förstår du det?

RSS 2.0