Hej.

Det blev en bloggpaus som varade längre än jag trodde. I dryga tre månader. Insåg nog hur skönt det var att släppa de bekräftelsebehov som tyvärr är lätta att bygga upp inom sig när man visar upp sig själv och det man gör på en blogg och får fina ord i respons. Plötsligt stod jag där och var nästan beroende av att få de där orden om att det jag gör är bra, för jag hade litat så på det att jag börjat strunta mer och mer i vad jag själv tycker. Det hade inte gått hela vägen till blindheten för mig, men det var dit jag var på väg och det var därför jag tog en paus.
 
På grund av det, och på grund av att jag tröttnade på hur ensidig bilden jag visade av mig själv var. Allt jag visat här på bloggen är jag. Jag skulle kunnat visa flera, totalt annorlunda, bilder av mig själv och ändå varit sann om vem jag är. Men det blir så lätt att det är det fina som visas. Den fina interiören, men inte dammråttorna i hörnen, de på mig smickrande fotografierna utvalda bland tio gånger fler osmickrande. Det här är ett fenomen som är väldigt vanligt i bloggar (som jag skrivit om tidigare) men som jag tyvärr inte tror leder till så mycket gott. Självklart inspirerar bloggar som visar ett perfekt liv i ett perfekt boende med perfekt utseende och perfekta vanor, men mer än det inspirerar skapar det ett ideal som ingen kan leva upp till men som många kan må dåligt utav. 
 
 
Jag har aldrig velat bidra till det här idealet. Ändå, tror jag, är det det jag har gjort. Man kan ju inte visa upp allt om sig själv på en blogg, det är vi alla för komplexa för - och få är det väl som skulle vilja visa upp allt. Men det är viktigt att de urval vi gör ger en mer allsidig bild av ett liv som är så mångfacetterat. Jag ska försöka bli bättre på det här. Det är mycket att leva upp till, men något jag vill sträva efter eftersom jag inte vill bli av med den kontakt jag får med så många fina människor som jag aldrig skulle få utan bloggen. Men eftersom den här bloggen (som jag haft i tre år) är så ingrävd i det där idealet tror jag det blir svårt att fortsätta skriva här utan att halka tillbaka i samma bana igen.
 
Därför, bästa ni, flyttar jag till ett nytt hem i internetrymden. Det blir nog lite mindre om mitt liv och lite mer fokus på det jag målar eller tillverkar. I den mån jag hinner måla/tillverka, vill säga, allt har varit lite mycket den här hösten.
 
Jag kommer länka den nya adressen i ett inlägg snart, och jag kommer fixa så att alla som följer den här bloggen på bloglovin' flyttas över till den nya. Glöm inte att ändra adressen i länklistor osv och jag hoppas
väldigt
väldigt
mycket att ni följer med.
 
Vi ses där.

Vi ska inte ställa tillbaka. Vi ska ställa om.

På mjölkpaket, i skolböcker, i broschyrer på stan. Överallt får vi information om hur vi som individer kan ta vårt ansvar för att minska vår negativa miljöpåverkan. Ta cykeln istället för bilen, lägg några slantar extra för att välja ekologiskt, köp inte så förbannat mycket nya kläder. Det är bra att vi dagligen matas med den här informationen. Det är bra att vi liksom inte kan blunda för att vi som individer kan göra något. Men det gör mig också lite orolig. Orolig för att det får människor att tro att miljön bara är ett pytteproblem som försvinner om vi gör några små små förändringar i vår livsstil och därför helt kan strunta i det efter att ha börjat köpa ekologisk mjölk.

Absolut ska vi köpa ekologiska varor istället för oekologiska. Absolut ska vi minska vårt bilanvändande. Absolut ska vi bryta vår slit- och slängtrend. Men det är inte tillräckligt. För att rädda vårt klimat måste det göras stora politiska omställningar. Det kan handla om att satsa på förnybar energi och förnybart bränsle och samtidigt som man ger möjlighet för användning av förnybara bränslen (t.ex. biogas) öka skatten på fossila bränslen (t.ex. bensin). Jag vill inte att vi minskar på informationen om de små förändringarna. Men som komplement behöver vi också mer information om de stora omställningarna som krävs för ett hållbart samhälle.


Det här politiska ansvaret är något som vi som individer ofta tar direkt avstånd från. Det här gör mig ledsen. Jag blir ledsen över att vi ser politiker som fiender när de höjer bensinskatter och som vänner när de sänker dem. Det gör mig så fruktansvärt ledsen att vi som individer inte vill inse att vi måste acceptera att politiska omställningar måste göras och ser det som försök från politikerna att förstöra för oss. Något som ligger direkt kopplat till detta är en vanlig tanke om att omställningar för bättre miljö är lika med en sjunkande välfärd. Att minskad bilkörning är lika med att vi ska gå tillbaka till häst och vagn. Sällan tänker vi på att välfärd är grunden till att skapa ett hållbart samhälle. Vi ska inte gå tillbaka till häst och vagn (fast vill någon göra det är det självklart ett fritt val), utan vi ska ställa om till förnybart. Vi ska bygga upp samhället så att det är fördelaktigt att leva miljösmart och inte en uppoffring. Vi ska inte ställa tillbaka. Vi ska ställa om.


Den ständiga informationen om hur illa det står till med vår jord får oss att känna hopplöshet. Hopplöshet och ångest istället för att ge oss den på att lösa det. För det finns ju lösningar. Kanske inte tillräckligt stora lösningar för att helt undgå problem, men absolut för att undvika de allra största katastroferna. Agerar vi nu blir problemet hanterbart. Men det blir lätt att tro att det inte är någon idé att försöka eftersom allt redan gått åt helvete. Och det är inte konstigt att vi känner en stor jävla ångest istället för hopp, då en så stor del av informationen går åt till att berätta hur dåligt jorden mår och en så liten del berättar hur många lösningar det finns. Det gäller ju bara att vi godkänner dem.



Här kan du se korta delar av programmet Ställ om där de diskuterar lösningar för framtiden. För att känna sig lite mer optimistisk och lite mer engagerad i att driva på politiken för att få politikerna att ge oss möjlighet att ställa om våra liv. Det finns ingen väg tillbaka. Det finns bara vägen framåt.


Jag har ingen aning

Att känna sig själv tror jag är något som många eftersträvar. Jag gör det, och har gjort det i elva år minst. Än så länge har jag inte kommit fram till något svar.

Eller, ja. Tillfälliga svar har jag väl kommit fram till, efter timmar av funderingar. Tänkt att; ja men sådan är jag nog, satt punkt där och hoppats på att svaret ska vara lika sant imorgon. Men varje gång blir det fel, varje gång börjar jag tvivla. Och jag vet inte om det är jag som förändras, eller om det är svaren som gör det.



En av de största frågorna jag har ställt mig själv är vem jag är i sociala sammanhang. Genom alla mina skolår, på lärarsamtal efter lärarsamtal, har jag fått höra orden "Anna, du borde prata mer". Jag har hört dem så många gånger att det känns som om orden skavt sönder mina hörselgångar. Och varenda gång har jag svarat "Men jag är tyst som person och det är väl inget jag behöver ändra på". Att jag har inskrivet i mina gener att inte slänga ur mig ord innan jag tänker, att alltid (medvetet eller omedvetet) tänka efter om omgivningen har nån nytta av att höra det jag tänkte säga är väl inget jag borde ändra på. Det är ju bara sån jag är.

Varenda gång svarade jag likadant och varenda gång stack det till lite i mig. Det stack till för att jag inte visste om jag talade sanning eller inte. Jag vet inte om mina gener har gjort mig tyst och blyg, återhållsam och tillbakadragen, eller om samhället har gjort mig sån.



Kanske är det sant det jag sa, för en lärare ska inte säga åt en elev att ändra på sin personlighet för att eleven ska vara lika tyst eller högljudd som alla andra. Kanske föddes jag tyst, och varför ska jag då ändra på det. Samtidigt vet jag att det finns en ganska stor möjlighet att den enda anledningen att jag är som jag är, är för att jag genom hela min skolgång har fått en regel om att flickor ska vara duktiga och tysta inpräntad i mitt medvetande.

Och om så är fallet - om min blygsamhet inte är naturlig utan bara ett lock som lagts över och dämpat min egen personlighet - så vill jag gå tillbaka till alla mina gamla lärare och säga "tack, ni hade nog rätt". Då vill jag börja säga alla repliker jag formar i huvudet, sluta tänka att det antagligen inte är nån som bryr sig ändå och aldrig sluta stå upp för det jag tycker är rätt. Om så är fallet är det något att kämpa emot, då vill jag trycka bort normer som jag bara följer för att de är normer och inte för att jag vill.



Men frågan återstår och jag är lika förvirrad som för elva år sedan. Ska jag gilla mig själv som jag är eller ska jag skrapa bort en yta som inte är jag. Eller har den blivit jag, ska jag välkomna det som en del av mig själv. Ska jag beskriva mig som den jag egentligen är eller den jag har blivit. Är det samma sak och spelar det nån roll. Det enda svaret som inte förändras, det enda svaret som är lika sant imorgon som idag, är: Jag har ingen aning.

Tid

{vill ha tid att måla i timtal. vill ha tid att glömma bort tiden, skriva brev, att läsa utan den ständigt närvarande stressen. vill ha tid att sova ut.}



Trubbig blyerts

Åkte buss fem timmar hem från stockholm medan det blev mörkt utanför och nakna björkstammar och skyltar med ortsnamn och mina älskade hörlurar och räkna lika långt som det står på hastighetsskyltarna innan man hinner till nästa. Snabba skisser i en liten bok med trubbig blyerts.



/och världen håller ihop på grund av att träden i skogsranden skiftar i lila och grönt/



/och du säger att när du ser regnet blåsas runt av krafter i gatulyktans ljus känner du dig vilsen och du säger att kanske relaterar jag för mycket till saker som inte har nån mening.

som regndroppar i lyktljus, frågar jag.

när jag sitter i en buss och inte hinner läsa namnen på bortglömda byar på blåvita skyltar tror jag att allt flyr ifrån mig och att livet är slöseri med tid, svarar du./




/you're so nice and you're so smart, you're such a good friend i have to break your heart. i'll tell you that i love you the i'll tear your world apart, just pretend i didn't tear your world apart.-kimya dawson/


Lyssnade på Sonic Youth - Superstar minst fem gånger på rad.

Dear Patriarchy



/Bild/

Kritik och motkritik, engagemang och sammanhållning

Ingen har väl missat kampanjen Kony 2012 som sprids som en löpeld på nätet. Det gör mig glad att se hur snabbt den sprids och hur mycket inflytande "vanliga männsikor" har via sociala medier. Alla är dock inte glada. Precis som mot alla kampanjer och organisationer har kritik väckts. Man pratar om Invisible Childrens tvivelaktighet. Om det faktum att de samarbetar med Ugandas regering, som själva har en lista på övergrepp som de begått. Om hur mycket av de skänkta pengarna som egentligen går till att få fast Kony så att han kan ställas inför rätta.

Jag är glad över att folk tänker kritiskt, för jag blir rädd när jag tänker på vilken skada som skulle ske om fel budskap spreds så här snabbt för att folk helt saknade kritiskt tänkande. Men jag tycker att kritiskt tänkande också innebär att man tar reda på fakta, kollar på saken från flera aspekter och själv tar ställning innan man agerar.

Den kritik som har spridits om att pengarna går till att stödja Ugandas militär visar sig felaktig om man läser här, där Invisible Children konstaterar att inte ett öre går till Ugandas regering. På samma länk kan man också se vart pengarna man skänker går, varför de fortfarande samarbetar med Uganda när LRA (delvis) har förflyttat sig och mycket mer.



Hur man ställer sig till Invisible Children som organisation och om man väljer att hjälpa dem genom att skänka pengar är upp till varje enskild person. Precis som alla organisationer kan man ställa kritik mot dem, ingen organisation är rakt igenom fantastisk och mirakulös. Men vad jag tycker är så fantastiskt med den här videon är hur den väcker uppmärksamheten, får människor att engagera sig (på vilket sätt de nu vill) och gör så att vi går samman för nåt vi tror på.

Innan igår hade jag aldrig hört talas om Joseph Kony. Miljontals andra hade aldrig gjort det. Nu vet vi. Vi vet och vi vill agera. Om vi sedan gör det genom Invisible Children, Amnesty eller någon annan organisation spelar mindre roll. Huvudsaken är att vi gör det.



(Och förutom det faktum att filmen får så många att engagera sig i att få Kony arresterad, får den oss att disskutera och lyfta fram viktiga frågor samt visar den oss hur mycket vi kan påverka när vi går ihop. Vi är starka tillsammans.)

Om signaler och jämställdhet

Allt man gör eller visar eller säger (skriker viskar) tas in av omvärlden och filtreras. Skulle jag ha tänkt så för två år sedan skulle jag tycka att det var ganska ogreppbart. Två år tillbaka tänkte jag nog ganska lite när jag målade. Jag tänkte inte på vad mina bilder förmedlade eller hur andra tolkade dem, vad jag också skulle kunna stå för när jag målade som jag gjorde. På vissa sätt var det skönt att inte tänka, även om jag missade en hel dimension inom målande. Men det visste jag inte då.

Två år tillbaka målade jag i princip enbart vad jag ansåg var snygga tjejer, eller vad jag nu vet var medians bild av snygga tjejer. Deras utseende varierade nog inte särskilt mycket; alltid smala midjor, höga kindben, nätta näsor och vackert hår. Vad jag inte funderade över var att jag själv bidrog till att bekräfta idealen som satts upp, jag godkände dem och satte en OK-stämpel. Mina bilder sa att jag stod för de idealen.






En vän frågade mig hur det kom sig att de personer jag numera målar ofta ser ganska unisexa ut. Jag ska försöka förklara. Jag vill måla vad jag tycker jämställdhet är; dvs att det är individen som är betydelsefull och inte könet (som det till allt för stor del är i samhället). Jag tror att vi i oss har så mycket ingrodda förutbestämda meningar om hur kvinnor och män är som personer, att när vi ser och tolkar en bild som föreställer en människa spelar könet otroligt stor roll för hur vi tolkar bilden. Så vill inte jag att det ska vara, såvida man inte vill förmedla något med just det faktum att personen är av ett visst kön. I många fall vill jag inte att könet ska ha en del i hur man tar in mina bilder och därför vill jag undvika att måla attribut som göra att vi automatiskt ser personen som antingen man eller kvinna.



Under det senaste året har jag blivit mer och mer medveten om vilka signaler jag skickar ut med det jag målar eller gör eller säger eller hur jag själv rättar mig efter normer och ideal. Jag greppar fortfarande inte hela vidden av att bara visa upp det man kan stå för hundra procent; för att helt kunna greppa det måste man nog bli kvitt alla normer/ideal/hokuspokus som media och omvärlden tryckt i oss (och som vi motvilligt tagit emot). Men jag tror att genom att ha blivit lite mer medveten om det här har jag förbättras. Jag är mer stolt över det jag gör idag. Inte bara för att jag tycker att jag förbättrats rent teknik- och formmässigt utan även för att jag vet att innehållet är något jag kan stå för.







(Dela gärna med er av era visa tankar och åsikter, hjärta)

Två år

Det är ganska fantastiskt vad jag är glad att jag valde just den gymnasielinje jag valde. Häromdagen lyssnade jag på spotify-listor från min högstadietid och kände mig lite nostalgisk när jag tänkte på det fina med högstadiet. Att man ändå kunde ha en så bra tid bland korridorer med stengolv. Och jag tänker på min klass, hur mycket jag tyckte om den för det mesta.

Men även om jag hamnade i just den klassen där alla tillät varandra att vara fria med vem vi var, var det något med den där skolan som gjorde att jag inte var helt fri. Det var något med dess småskalighet och instängda korridorer där alla fick veta allt om alla, som gjorde att jag inte ville sticka ut. Och så tänker jag på hur jag är nu. Samma fast ändå inte. För nu går jag på en större skola; där jag inte kan namnet på varenda person, och där alla inte pratar om mig om jag har en tröja som sticker ut från mängden. Jag går på en linje där det är så vanligt att sticka ut att ingen sticker ut eller alla sticker ut tillsammans. Jag tror det behövdes för en sån som jag, som inte gillar att vara i blickarnas fång, som vill kunna vara jag utan att vara ett större samtalsämne än någon annan.



(Just som jag satt och tänkte det här så läste jag det här inlägget och på sätt och vis kändes det bra att läsa vad någon annan skrivit och nästan tro att man skrivit det själv.)


Och nu har jag äntligen jullov och jag längtar så efter att återfå tankekraften att sätta igång med att måla. Jag har varit för trött för just det där igångsättandet på sistone. Saknar målandet väldigt, för när man väl kommit igång är det som terapi för alla kroppens organ.


Det här blev visst ett spretigt inlägg, men ni kan väl lyssna på det här som avslutning. Hej.

Om att filtrera sig genom en cyberrymd

Det finns ett litet dilemma med att ha en blogg. Det är att finna balansen mellan att skriva om tråkiga saker som man har gjort som inte en själ har intresse av, och att bara skriva om det fina, roliga och spännande som händer och på så sätt få ens liv att framstå som perfekt. Hamnar man på den första sidan av balansgången, och skriver om att man varken hann äta kiwi, hemgjord müsli eller färskpressad apelsinjuice till frukost (som alla fina, fantasifulla frukostbilder innehåller), att skolan tar upp all ens tid och inte har någon fin "dagens outfit-bild" eftersom man inte orkade anstränga sig för att se bra ut idag, finns det inget som fängslar läsaren. Kan man inte inspirera någon på ett eller annat sätt vill ingen läsa.

Hamnar man däremot på den andra sidan, och bara skriver om det intressanta i ens liv - som också inspirerar andra på något sätt - ger man en felaktig bild av sig själv. För det finns ingen som varenda dag stiger upp ur sängen på morgonen och ser perfekt ut, som varenda dag äter en perfekt tillagad middag som är perfekt upplagd på tallriken och som varenda dag har en massa spännande projekt pågång. Men det är ju så man framstår när man skriver om just de stunderna. (Alla "perfekt" i den här texten står inom tänkta cituationstecken. För vem bestämmer vad som är perfekt?)


I min bloggs historia har jag lagt upp en frukostbild en gång. Då såg den ut såhär. Under samma tid har jag inte gjort många undantag från att äta marmelad-macka och dricka juice/must/mjölk till frukost vid ett tråkigt träbord, ur ett vanligt glas och utan en C-vitaminrik apelsin. Men det blev just den morgonen, när jag drack te ur en fin kopp på en fin bricka i sängen med en fin filt, som jag visade.


Jag tror att det är det senare alternativet som de flesta läsarna, inklusive jag, fastnar för. Och jag tror det är mest åt det hållet jag hamnar med mitt skrivande. För jag visar inte de målningar som jag inte blir nöjd med, väljer endast ut de bilderna på mig där jag ser finast ut och jag skriver inte om att jag har samma strumpor idag som jag hade igår.


De teckningar som slutar såhär visar jag aldrig för er.


Visst är de inspirerande och spännande bloggarna mest intressanta att läsa, och även om dessa bloggar är bra på många sätt tror jag också de har sina nackdelar. Jag kan bara skriva utifrån mig själv, men jag vet att de kan ge mig ångest för att jag inte har intressanta möten, motionerar, lagar gourmetmat och träffar vänner varje vakna timme. Det är ju så skribenterna framstår filtrerade genom en datorskärm.


Såhär kan jag se ut när jag inte är beredd. Det är jag i bakgrunden alltså. (Foto av Reidar Pritzel, hoppas jag fick låna)


Jag vet inte om ni orkat läsa såhär långt, och jag vet inte exakt vad jag ville komma fram till. Kanske mest säga att jag försöker gå den här balansgången så försiktigt som möjligt men ibland kanske halkar lite, berätta att ibland dör jag av trisstess när jag tänker på mitt liv och att på facebook är det (väldigt)långt fler fula bilder på mig än fina.


PS. Ni visste nog redan det här, men jag vet att det är lätt att glömma bort. Påminner både mig själv och er. Hej! DS.

Tappar bort mig lite grann

Den här veckan har jag haft höstlov. November kom med tända gatlyktor i vit dimma och inspirationen försvann fast den borde vara som starkast nu. Hade tänkt måla massor fast drog några drag och sen blev det inte mer. Har massor av tankar men kan inte formulera dem vare sig i huvudet eller på papper. Satt på ett fik med en vän och det var fint att prata med henne medan det blev imma på fönsterna och lamporna med tygskärmar tändes.

(Tänker att om jag väntar lite kanske inspirationen samlar sig på hög och då blir det en extra bra känsla när jag väl släpper ut den. Kanske så.)





Parentes - arkiverade bilder - slut på parentes

Fina handlingar att tänka över och göra något av

Idag har jag - förutom att knatta runt i solgula ben, petrolblå vårkappa och plommonlila halsduk, sluppit sista lektionen och inleda en, förhoppningsvis, rolig bild- och formkurs - haft en lektion där vi pratade om djurens lidande som kommer till följd av människans girighet. Det mesta visste jag redan, men att bli påmind gör mig varje gång så arg, äcklad, ledsen och rädd för människan och girigheten.


(Bildkällan kan jag inte längre komma åt, men känner du dig vid att den tillhör dig; säg till så tar jag bort eller länkar)

Jag började, runt årskiftet, att i princip sluta äta kött hemma. På helgerna är det den mat som bjuds, men då är köttet både ekologiskt och närproducerad och djuren har levt ett fint liv. Och då är det mer okej. I veckorna äter vi aldrig kött och i skolan äter jag för det allra mesta vegetariskt.

Att sluta äta kött, eller minska sin köttkonsumtion, är en tokbra steg att ta både för att hjälpa djuren och miljön. Att välja närproducerat och ekologiskt likaså. Du klarar dig.


(bild)

(En annan sak som jag har gjort och tycker fler borde göra, är att sluta köpa nya kläder, eller minska konsumtionen. Jag har, även det sedan årsskiftet, inte köpt ett enda nytt plagg bortsett från underkläder. Jag är mer nöjd med min garderob än någonsin. Har du något fint som du gör för jordklotet, dina medmänniskor eller djuren?)


RSS 2.0